Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

dör bort — men då har under tiden växten hunnit att blomma, och fröna äro just färdiga att utsläppas. Individen är död, men släktet är räddat.

Så olikartade de hittills skildrade skyddsinrättningarna ha varit, ha de dock alla egentligen endast berört öfverhuden. Det är emellertid ej blott på växtens yta som klimatet trycker sin stämpel, tvärt om är hela växtens form alltid beroende af de yttre förhållanden, under hvilka växten lefver. Synnerligen utpräglat, om också mindre i ögonen fallande är detta förhållande hos rotsystemet. De växter, som lefva i trakter, där det året om finnes riklig tillgång på vatten, äga ett jämförelsevis ringa utvecklat rotsystem, ja, en del vattenväxter sakna rötter fullständigt. Älven sådana ökenväxter, hvilka, såsom t. ex. isblomman, under regntidens gyllene gråvädersdar upptaga så mycket vatten att det räcker till för den återstående lifstiden, äro ej i behof af vidlyftiga rotbildningar och äga ej häller sådana. Annorlunda ställer sig saken för de fleråriga stepp- och ökenväxterna. För dem är det en lifsfråga att med rötterna kunna genomtränga en så stor jordmängd som möjligt, ty ju större den uppsugande ytan är, dess större blir vattenintäkten. Särskilt för ökenväxterna är det af vikt att äga så djupa rötter som möjligt. Det vatten, som under regntidens störtskurar sipprar ned i jorden, afdunstar till en del, men rinner delvis allt djupare ned, tills det slutligen stöter på en ogenomtränglig klipphäll, där det, om djupet är tillräckligt, kan kvarstanna oberört af sommarsolens strålar vid en tidpunkt, då de öfre jordlagren uppvärmas till en temperatur af 50—60 grader. Att nå ett sådant, djupt beläget vattenlager är hvarje flerårig ökenväxts traktan och sträfvan, och det är därför som rötterna hos dessa växter dels skjuta alldeles lodrätt ned i jorden, dels uppnå en längd, som man skulle vilja kalla onaturlig. En tysk vetenskapsman, som särskilt undersökt växtligheten i egyptisk-arabiska öknen, berättar, att det trots de mödosammaste ansträngningar aldrig lyckats honom att uppgräfva äldre stånd af fleråriga växter, men att i flera fall enligt hans beräkningar roten varit mer än tjugo gånger längre än stammen.

Liksom växtens förmåga att uppsuga vatten ökas ju rikare det vattenuppsugande rotsystemet är utbildat, så