Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

väl ligga i växtens inre. Detta är fallet hos en mängd cactus- och fetknoppsarter, hvilkas förmåga att under långa tider lefva utan vatten till stor del beror på närvaron af en inre vattenväfnad, som i tider af vattenbrist delar med sig åt assimilationsväfnaden af sitt rikliga, under regntiden uppsamlade vattenförråd.

Synnerligen märkliga äro i detta afseende de inrättningar, som påträffas hos en del växter från egyptisk-arabiska öknen. Hos dessa förstärkes öfverhuden därigenom att vissa af dess celler blåsformigt hvälfva sig utåt, så att de stundom antaga formen af små vattenkaraffiner med halsarna instuckna i öfverhuden. Särskilt hos ett par arter af släktet gråmålla (Atriplex) uppträda dessa bildningar, som man skulle kunna uppfatta som ett slags hår, efter som de genom en tvärvägg äro skilda från den öfverhudscell, som uppbär dem. De äro till att börja med fylda med vatten, men allt efter som detta afgifves skrympa de ihop och bilda till slut, sedan de fylt sin uppgift som vattenreservoarer, ett tjockt, pergamentartat täcke, som naturligtvis blir ett förträffligt skydd mot vattenafdunstning. Anordningar i det stora hela öfverensstämmande med de nu nämda finner man hos några i samma öken växande resedaarter samt hos en del korsblomstriga växter. Märkligast af alla är dock säkerligen den bekanta isblomman (Mesembryanthemum cristallinum). Hvem skulle väl kunna tro att denna växt, som tyckes klädd i en dräkt af strålande iskristaller, i sitt hemland “trånar i brännande ökensand!“ Och dock är det så, ty isblommans hemland är den egyptisk-arabiska öknens torra kuststräcka, och dess fagra kristallskrud är endast en enkel nyttighetsinrättning, utan hvilken växten ej skulle kunna lefva i sitt fädernesland. Hvad som förlänar isblomman dess glittrande yta är nämligen ett slags blåsformigt utstjälpta öfverhudsceller, som äro fylda af vatten. Ger man strax efter regntiden akt på ett stånd, som växer på sin naturliga växtplats i Öknen, finner man att inom kort enskilda bläsor på det nedersta bladet börja att skrumpna, snart drabbar detta öde allt flera, och när slutligen alla blåsorna på ett blad skrumpit ihop, vissnar bladet bort inom kort. Då kommer turen till bladet närmast högre upp och därifrån till bladet ofvanför detta, och så fortgår det tills slutligen äfven det sista bladet