Tillbaka Read Runeberg

Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

Originalsida 22
Originalsida 22
Originalsida 22
Originalsida 23
22–23

Sida 22

2. Skyddsmedel mot för stark transpiration

En del hårbildningar, hvilka i motsats till de nu afhandlade ej äro fylda med luft utan med urslem och cellsaft, kunna dock äga betydelse som skyddsmedel mot för stark transpiration, på den grund att de afsöndra s. k. eteriska oljor. Man vet nämligen att ett luftlager, som är uppfylt med dunsterna af eteriska oljor, i betydligt ringare grad än vanlig luft genomsläpper strålande värme. Betydelsen häraf ligger i öppen dag; i fall en växt omger sig med ett sådant olj-mättadt luftlager, så skyddas den under dagen mot allt för stark uppvärmning och under natten mot för stark afkylning. Hårbildningar som afsöndra eteriska oljor äro mycket allmänna hos de rutaartade växterna, som i allmänhet bebo torra, vattenfattiga trakter. Stundom afsöndras de eteriska oljorna ej af hår, utan af celler, som endast genom ytterväggens ringa tjocklek afvika från vanliga öfverhudceller; detta är fallet t. ex. hos en del i egyptisk-arabiska öknen växande arter af malört, blåklint- och röllike-släktena.

De hittills omnämnda anordningarna utesluta icke att öfverhuden samtidigt äfven på annat sätt kan vara värksam då det gäller skydd mot uttorkning. Ett mycket vanligt fall är att öfverhuden blir ett slags vattenreservoar, som, när så påfordras, afger sitt vatten åt närliggande ömtåligare väfnader för att vid återinträdande vattentillgång fyllas på nytt. Ofverhudcellerna, hvilka ej föra klorofyll och sålunda ej assimilera, draga vatten till sig med mindre kraft än den innanför liggande gröna väfnaden, och när denna senare ej erhåller den nödiga vattenmängden genom stammens ledande väfnader, tar den till sig det vatten, som finnes i öfverhuden. Dennas celler falla härvid i hop, så att ytter- och innervägg ligga tryckta emot hvarandra, då däremot de gröna cellerna bibehålla sin turgor, så att assimilationsarbetet kan försiggå ännu en tid bortåt. När vattenbristen upphör, fyllas öfverhudscellerna på nytt med vatten och återtaga sin vanliga form.

Öfverhudens förmåga att värka som vattenreservoar kan förstärkas på flerahanda sätt. Stundom sker det därigenom att den närmast under denna liggande väfnaden blir klorofyllfri och omdanas till en s. k. vattenväfnad, som i detta fall spelar alldeles samma roll som öfverhuden själf. En sådan vattenväfnad behöfver för öfrigt ingalunda vara belägen omedelbart under öfverhuden, utan kan lika

Källa: Project Runeberg ·