Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

vattentät tratt uppstår. Dessutom äro de nedtill skedformigt utböjda, men upptill närmade hvarandra, så att solstrålarna i det närmaste utestängas från trattens botten, dit däremot regnvattnet lätt nedtränger. Den på detta sätt bildade cisternen innehåller stundom en vattenmängd, uppgående till mer än en liter, men på samma gång allehanda smådjur, ruttnande blad o. d., af hvilka den inneslutna vätskan erhåller en mörkt brunaktig färg. För människor är naturligtvis detta vatten fullkomligt odrickbart, men hvad som gör vattnet odugligt för människor, ökar snarare dess näringsvärde för växterna, hvilka också medels särskilda anordningar, allt för invecklade att här kunna beskrifvas, tillgodogöra sig det i tratten inneslutna vattnet.

Epifyterna utgöra ett synnerligen vackert vittnesbörd om växternas stora förmåga att afpassa sig efter yttre förhållanden på samma gång de visa huru skarpt klimatet trycker sin stämpel på växtligheten. Man kan knappast tänka sig någon större motsättning än de sydamerikanska urskogarna med sina ogenomträngliga löfhvalf, där hundratals epifyter klängt sig fast, och de australiska skogarna, där trädens glesa, kantstälda löfvärk lemnar fri passage åt middagssolens brännande strålar. Lundörterna å ena sidan med sina tunna blad och sin spensliga växt, och å andra sidan cactusväxterna med sina klumpiga, otympliga former visa äfven i huru hög grad de yttre förhållandena invärka på hela växtens gestalt. Det har sin betydelse att fasthålla detta, då det ju ännu i våra dagar ofta predikas den läran, att de organiska varelserna ej äro framgångna enligt naturens vanliga lagar för orsak och värkan, utan att deras gestalt och form har sin grund i en s. k. idé eller skapartanke. Man föreställer sig att en cactus är så beskaffad som den är, ej därför att klimatets torrhet tvingat växten att antaga en sådan form, utan därför att nu en gång en sådan form runnit skaparen i hågen — en uppfattning, som tydligen ej är förenlig med nutida naturforskning.

—————