Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

under snön, ty om också en del af de underjordiska delarnas värme strålar ut i luften genom stammens nedre delar, fortplantas dock en stor del värme uppåt kronan.

Det är för öfrigt egendomligt att se huru samma anordningar, hvilka skydda växten mot för stark uppvärmning, äfven kunna skydda den mot köld. En tjock kutikula, som utgör ett så ofta anlitat medel mot för stark vattenafdunstning, kan äfven värna bladen mot köld och uppträder därför ej blott hos de i ett torrt klimat lefvande växterna utan äfven hos dem, som i ett kallt klimat äga öfvervintrande blad, såsom barrträd, mistel, buxbom, järnek o. s. v. Sak samma gäller om behåring, hartsafsöndring o. d. Äfven en hoprullning af bladen, som hos många gräs utgör ett så förträffligt värn mot farorna af för stark uppvärmning, kan i andra fall tjänstgöra som skyddsmedel mot köld. Exempel härpå äro bland många andra crocusbladen, som då de på våren skjuta upp ur jorden äro rännformigt hoprullade, så att den tunna transpirerande väfnaden ej är utsatt för den kalla vinterluften, och först vika ut sig sedan faran för nattfroster är öfverstånden.

Fullt genomgående är denna öfverensstämmelse mellan crocus- och gräsblad icke, ty sedan crocusbladen en gång bredt ut sig, kunna de ej vika ihop sig, om kölden skulle bli än så stark, då däremot gräsbladen allt efter behof kunna antaga än den ena, än den andra formen. Det finnes emellertid en del — eller rättare sagt en mängd — växter, hvilkas blad genom att utföra värkliga rörelser skydda sig mot kölden. Redan på de gamla romarnes tid — således för omkring tvåtusen år sedan — hade man sig bekant att en del växters blad under natten intaga en ställning helt olika den, hvari de befinna sig om dagen. Den förste, som närmare studerade denna egendomliga företeelse, var vår berömde landsman Linné, som i sin afhandiing “Somnus plantarum“ (växternas sömn) uppräknar ett trettiotal växter från olika familjer, alla utmärkta därigenom att deras blad nattetid böja sig vare sig uppåt eller nedåt, men alltid så att bladskifvan kommer att intaga en tillnärmelsevis vertikal ställning (fig. 6). Med sina hopfälda blad gör växten intrycket af att befinna sig i ett tillstånd af hvila och man har också betecknat denna företeelse som växternas