Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

hvilkas förmedling rörelsen kommer till stånd. Det inre förloppet härvidlag är emellertid ännu till stor del höljt i dunkel, om också en del företeelser, som vi framdeles komma att beröra, kasta en smula ljus öfver dessa rörelsers natur. Bättre underrättad är man då om det gagn, sofvandet medför för växten. Man vet nämligen att ett horisontalt stående blad under klara, kyliga nätter kan utstråla så mycken värme mot den kalla himlarymden att dess temperatur kan sänkas 5—8 grader under den omgifvande luftens. Redan vid en lufttemperatur af 5—6° C. kan således fara för förfrysning inträda, och det är just för att undvika detta som bladen ställa sig vertikalt, så att värmeutstrålningen ej sker uppåt mot den kalla natthimlen utan åt sidorna, där temperaturen är. blidare. Darwin har också genom experiment ådagalagt sofvandets gagn för växten. Efter att först medels nålar o. d. ha beröfvat en del blad möjligheten att intaga den sofvande ställningen, utflyttade han en mängd växter, bland andra den vanliga harsyran, i det fria under klara vinternätter, med 2—3 graders köld; det visade sig då att de blad, som hindrats från att sofva, alltid ledo betydligt mer af frosten än de andra. Vid ett försök, som anstäldes med den vanliga harsyran förfröso t. ex. 8 % af de blad, som sofvit under natten, men af dem, som hindrats därifrån, 63 %.

En växt, hos hvilken skillnaden mellan sofvande och vaken bladställning finnes synnerligen skarpt utpräglad ar den i våra boningsrum och växthus ofta odlade sensitivan (Mimosa pudica). Om dagen äro denna växts blad utbredda och äga det utseende som fig. 7 a angifver; om natten däremot böjer sig hvarje småblad emot det motstående, hvarjämte alla bladskaften, det allmänna så väl som de enskilda, böja sig nedåt, så att bladformen i fig. 7 b uppstår. Hvad som gjort sensitivan så ryktbar är dock mindre dess förmåga att sofva, utan fastmer det egendomliga förhållandet, att det endast behöfs en lätt vidröring för att förmå bladen att intaga samma ställning som om natten. Ja, en retning, som man bibringat ett småblad, kan, om den är tillräckligt stark, fortplantas ej blott till de närbelägna småbladen, utan äfven genom stammen till andra blad, så att slutligen hela växten blir söfd. Efter en stunds förlopp börjar emellertid