Växternas skyddsmedel emot yttervärlden

ej må torka ihop sätter växten i ett rum, där luften är starkt mättad med fuktighet. Omedelbart efter genomskärningen är rörelseorganet (bladdynan) retat i högsta grad och sålunda nedåtriktat, men efter en stund höjer det sig så småningom och återtar sin vanliga form. Berör man nu t. ex. med en trubbig nål undersidan af bladdynan, retas organet på nytt, det riktar sig nedåt, och samtidigt framtränger en vattendroppe från den nedre delen af snittytan. Detta bevisar att cellerna i bladdynans undersida till följd af retningen afgifvit vatten, och denna åderlåtning har i sin ordning till följd att cellerna sjunka ihop och aftaga i rymd, såsom alltid är fallet med celler, hvilkas turgor försvagas. Äfven öfversidans celler afge vatten och krympa ihop, men ojämförligt mindre och långsammare än undersidans, och under sådana omständigheter måste, såsom man vid närmare eftertanke lätt inser, organet i sin helhet böja sig nedåt. En annan fråga är hvad som kan förmå undersidans celler att afge vatten. Det enda sannolika är att urslemssäcken, som innesluter cellsaften, genom den retande stöten förändras till sin inre byggnad, så att den i stället för att såsom förut vägra cellsaften utträde, numera genomsläpper vatten med däri lösta salter. Inträder en sådan förändring i urslemmet måste vatten utträda, för såvidt cellväggen och urslemssäcken, såsom här är fallet, varit starkt utspända af cellsaften. Och att en enkel stöt kan förändra urslemmets inre byggnad innebär intet förvånande för den som vet att blotta vidröringen är tillräcklig för att t. ex. komma knallkvicksilfver att explodera. — Vid växternas sömn måste man antaga, att orsaken till förändringarna i urslemmet ligger i växlande ljusstyrka, hvilket påtagligen ej är märkvärdigare än att t. ex. en blandning af klorgas och vätgas exploderar, om den utsattes för direkt solljus. I ena som i andra fallet ha vi endast att räkna med vanliga, för våra yttre sinnen lätt tillgängliga naturkrafter, och behöfva ingalunda taga vår tillflykt till en särskild s. k. lifskraft, en fras, som den nutida naturforskningen “för längesedan flyttat till vetenskapens historiska museum“.