Sida 71
8. Skyddsmedlens uppkomst
egenskaper i arf åt sina afkomlingar; af dessa ha åter de, som varit sämst lottade, gallrats ut o. s. v.
En sådan utgallring af sämre lottade försiggår ännu i dag och kommer sannolikt att fortgå en lång tid bortåt. Man gör sig vid tanken härpå ovilkorligen den frågan: hvart leder hela denna utveckling? Kommer ej hela jordytan en dag att vara beklädd endast med nässlor, tistlar och dödligt giftiga växter? Man har ju liknat den organiska världen vid ett träd, där de yttersta gröna bladen representera de nu lefvande arterna, de äldre, förtorkade grenarna de utdöda stamarterna och själfva stammen den för alla gemensamma urformen. Men måste man ej — för att nu begagna samma bild — ledas till den tron, att de öfre grenarna, ju mer de växa ut, bli allt mer taggbeklädda, allt mer giftbemängda, och blir ej framtidens lif en med allt skarpare vapen förd strid mellan arterna, ett i evighet fortsatt söndersargande af alla känsligare organiska varelser? Och hvad är under sådana omständigheter all världens utveckling värd?
Till en viss grad är nog en sådan förmodan berättigad. Men det är att märka, att hvad som gäller om växterna, gäller ej i samma mån om djuren. Hos växterna finnes obestridligen en förmåga att handla, d. v. s. företaga värksamhetsyttringar, afpassade efter ändamål, men denna förmåga är hos dem ytterst begränsad emot hvad fallet är hos djuren. Och i samma mån handlandet utvecklas, visar det sig att individens omsorg uteslutande om sig själf upphör att vara den enda förutsättningen för ett släktes bestånd. Ju högre utvecklade djuren äro, desto tydligare kan man hos dem spåra en sträfvan att afpassa sina handlingar så, att ej blott individen själf utan äfven afkomman får gagn däraf: egoismen har adlats till föräldrakärlek. Vidare är det klart, att de arter, hvilka minst hindra hvarandra i sitt görande och låtande, äga en jämförelsevis större utsikt att lefva kvar, och ännu bättre äro utsikterna för dem, som ömsesidigt kunna vara hvarandra till gagn och mellan hvilka fredligt samarbete ersätter striden om lifvet.
Klarast framstår denna sanning, om man tar hänsyn till människan sådan hon är efter att hafva arbetat sig upp till en makt, som omskapar och förbättrar naturen. Huggormar och deras afföda slår hon ihjäl, tistel och törne
Källa: Project Runeberg ·
