Verldens undergång

106

voro nog solida att ej tarfva reparationer. Men de kristna folken tycktes täfla sinsemellan i att uppföra de härligaste kyrkor. Man skulle kunnat säga, att hela verlden på gifven lösen skakade af sina gamla trasor för att ikläda sig den nya hvita skruden. De trogne nöjde sig ej med att ombygga nästan alla domkyrkor, de förskönade äfven alla kloster, helgade åt olika helgon, och till och med bykapellen.”

Den sorgliga perioden kring år 1000 hade i tidernas » graf förenat sig med de svunna seklen. Men hvilka vedermödor hade ej Kyrkan genomgått? Påfvarne voro leksaker för de saxiske kejsarne och de latinske furstarne, i väpnad rivalitet." Hela kristenheten befann sig i en obeskriflig förvirring. Ovädret drog förbi; men problemet om tidernas slut var likväl ej löst, och fastän mensklighetens väntan var osäker och dunkel, försvann den dock ej, så mycket mera

+ År 1088, det stora hungeråret, hade grefvarne af Tusculum gjort till påfve ett tolf års barn, Benedictus IX, mycket försigkommen för sin aålder, redan utsväfvande, tjuf, mördare. Han var ej sexton är, då skandalen nådde sin höjdpunkt, och Roms furstar svuro att aflifva honom framför altaret i det ögonblick han höll kalken i sina orena händer. Den ofvannämda solförmörKelsen räddade honom; de sammansvurne, slagne af fasa, vågade ej röra vid påfven. Icke dess mindre måste han taga till flygten och dolde sig i Cremona hos kejsar Konrad. Henrik III återuppsatte honom år 1088 och under sex såg man honom regera som en sultan, omgifven af ett harem. Man trodde att han skulle afgå för att äkta dottern till en romersk baron, men han stannade qvar på påfvestolen, ända till dess folket förjagade honom år 1044 och ersatte honom med en allvarsammare påfve, Sylvester III. Fyrtionio dagar härefter återkom Benedictus i spetsen för ett röfvarband. Slutligen abdikerade han dock, mot ersättning af en ränta af engelska Peterspenningar, garanterad af hans efterträdare Gregorius VI. År 1045 funnos tre påfvar: Benediectus IX, erkänd af det feodala partiet, som ej lagt ned vapnen, Sylvester III, som lekte påfve i ett befästadt slott i Sabinerbergen, och Gregorius VI, som herskade i Vatikanen. Kejsar Henrik III lät på samma gång fånga och sätta i kloster Sylvester och Gregorius och nämde en fjerde påfve Clemens II, som invigdes till sitt embete julnatten 1046. Men Benedictus hvilade icke. Nästa år slog han.ned på Rom som en gam, lät förgifta den tyske påfven och regerade ännu i ätta månader på Sanct Petri stol Grefvens af Toscana armé anlände tlill Rom med en py påfve och lät ändtligen den förre totalt försvinna. Han var då tjugusex år. Sådan var en af den tidens påfvar. Munken Raoul Glaber törs knappt tala om honom; han nöjer sig med att säga: ' Det vore allt för ohyggligt att berätta om hans lifs styggelse.”