Sida 237
EPILOG.
Efter jordelifvets slut.
Då svor engelen vid hans namn, som lefver i århundradenas århundraden, att hädanefter ej skulle vara någon tid.
"Uppenbarelseboken X, 6.
Jorden var död. De öfriga planeterna hade gått under den ena efter den andra. Solen var slocknad. Men stjernorna strålade beständigt; det fans alltid solar och verldar.
I den omätliga evigheten är tiden, som i och för sig är någonting relativt, beroende af hvarje särskild verld och till och med i hvarje enskild verld begränsad af dess varelsers personliga förnimmelser. Hvarje verldsklot uppmäter sitt eget lif. Jordens år äro ej lika med dem på Neptunus. Ett Neptuniår motsvarar 164 af våra och är ej längre än vårt i förhållande till det absoluta. Det finner intet mått gemensamt för tiden och evigheten. I den tomma rymden existe- rar tiden ej; man befinner sig der hvarken i ett visst århundrade eller ett visst år; men der finnes dock möjligheten af en tid, som kunde skapas genom ankomsten af en kringrullande himlakropp.
Utan en periodisk rörelse kan man ej ha förmmmelse af någon som helst tid.
Jorden existerade ej längre. Hvarken jorden eller dess himmelska granne den lilla ön Mars eller Venus” vackra klot
eller Jupiters Kkolossala rike eller Saturni sällsamma verld (227)
