Sida 135
SJUNDE KAPITLET.
- Sammanstötningen.
Obevekligt som en ödets lag, den ingen makt kan rubba, som en kula, framslungad ur kanongapet, och ilande mot skottaflan, skred kometen framåt, följande sin regelbundna bana och med växlande hastighet störtande emot den punkt i rymden, som jorden skulle passera under natten mellan den fjortonde och femtonde juli. +De definitiva kalkylerna hade ej tagit miste på ett jota. De begge himlakropparne, jorden och kometen, skulle mötas som två jernvägståg, ilande emot hvarandra med högsta ångtryck och i vansinnig fart rusande samman och krossande hvarandra i en gräslig stöt. Men här blef hastigheten åtta hundra sextiofem gånger större än jernvägstågens, ty de tillryggalägga endast hundra kilometer i timmen.
Natten mellan den 13 och 14 juli täckte kometen nästan hela himlahvalfvet, och med blotta ögat urskiljde man hvirflar af eld hvälfvande kring en axel, som bildade vinkel mot den vertikala. Det såg ut, som om en hel här af meteorer råkat i brand och bombarderat hvarandra med väldiga blixtar. Den flammande stjernan tycktes rotera omkring sig sjelf och sargas af invärtes smärtor, som om den varit ett lefvande väsen. Ofantliga kaskader af eld slungades fram ur flere härdar, somliga grönaktiga, andra blodröda, andra strålande med silfverhvit glans. Det var
tydligt, att solljuset verkade på de hvirflande ångorna, för(125)
