Sida 228
SJETTE KAPITLET.
Den sista dagen.
Det är ljuft att lefva ... Kärleken ersätter allt, kommer en att glömma allt. Hjertats oförgätliga harmoni, dina gudomliga melodier insvepa vårt väsen i en extas af oändlig vällust! Hur många illustra häfdatecknare hafva ej förevigat framåtskridandets hjeltar, vapenäran, intelligensens, konsternas och vetenskapernas eröfringar? Och efter så många sekler af arbete och kamp, fanns det blott qvar på jorden två hjertan, som klappade mot hvarandra; kärleken ensam stod upprätt. Och kärleken var och blef den yttersta känsJlan, som en outsläcklig fyrbåk beherrskande de svunna tldsåldrarnes omätliga ocean.
Dö! de tänkte ej längre derpå. Voro de ej nog för hvarandra, dessa två ensamma? Den tilltagande kölden genomträngde dem in i merg och ben; men buro de icke i sitt bröst en värme tillräcklig att upptina frosten? Strålade icke solen alltjemt med full glans, och kunde icke den slutliga domedagen uppskjutas ännu en lång tid? Omegar ansträngde sig till det yttersta för att hålla vid makt hela det beundransvärda systemet att kemiskt och automatiskt ur luften, vattnet och växterna afsöndra alla närande substanser, och han tycktes lyckas häri. På samma sätt såg man fordom, efter romerska kejsardömets fall, huru barbarerna
begagnade sig af aqvedukterna, thermerna, helsokällorna (218)
