Sida 206
FJERDE KAPITLET.
Omegar.
De sist bebodda trakterna af jordklotet befunno sig nära eqvatorn, två breda dalsänkningar, som upptogo de uttorkade hafvens botten; dalar af obetydligt djup, ty den allmänna utjemningen var nästan absolut. Man såg ej längre hvarken berg eller klippor, raviner, klyftor, hålvägar eller dälder; allt var slätt; floder och haf hade så småningom försvunnit. Men regnet hade aftagit i intensitet samtidigt med vattnet, och de sista bråddjupen, som voro qvar efter hafven; hade ej fullständigt blifvit igenfylda, dalar af obetydligt djup funnos derför qvar såsom spår efter jordens forna konstruktion. Der träffade man ännu på några fuktiga och islagda terränger men det fanns ej längre någon vattencirkulation i luften, och de sista floderna strömmade under jorden som osynliga ådror.
Tack vare frånvaron af vattenånga i luften var himlen ständigt ren, utan moln, utan regn eller snö. Solen, mindre bländande och värmande än i forna dagar, 1'7ste med topasfärgadt sken. Himlen var snarare hafsgrön än blå. Atmosferen hade betydligt minskats i utsträckning, qväfvet och syret hade till större delen bundit sig i mineralierna, i form af saltpetersyradt salt och oxid, och kolsyran hade tilltagit i den mån växterna blifvit allt sällsyntare och insugit allt
mindre deraf. Atmosferen var mindre vidsträckt, luftlagret . (196)
