Sida 93
FEMTE KAPITLET.
Comneceiliet i Vatikanen.
Medan dessa vetenskapliga diskussioner pågått i Paris, hade liknande sammanträden egt rum i London, Chicago, Petersburg, Yokohama, Melbourne, New York och alla verldens förnämsta städer, i syfte att, hvar på sitt sätt, söka lösa det stora problem, som så allvarsamt upptog hela menskligheten. I Oxford hade den reformerta kyrkan hållit en teologisk synod, hvarvid de teologiska traditionerna och tolkningarna i oändlighet utlagts och pröfvats. Det vore omöjligt att här gifva ens ett kortfattadt sammandrag af dessa kongressers förhandlingar. Likvisst kunna vi ej underlåta att redogöra för den i Vatikanen, såsom den vigtigaste från religiös synpunkt, liksom Paris-Institutets varit det från vetenskaplig.
Ett ekumeniskt möte af alla biskopar hade för länge sedan sammankallats af påfven Pius XVIII för att genomdrifva antagandet af en ny trosartikel, afsedd att komplettera den om påfvens ofelbarhet från 1870, såväl som de tre nya paragrafer, hvilka tillfogats sedan dess. Det gälde nu påfvens gudomlighet. Den romerske öfverstepresten, vald af kardinal-konklaven under direkt inspiration af den Helige Ande, skulle förklaras delaktig i Det Eviga Väsendets attributer, icke kunna misstaga sig efter mottagandet af sin påfliga smörjelse och med full rätt åtnjuta samma paradisiska
odödlighet som de helgon, hvilka allra närmast omgifva (83)
