Sida 190
TREDJE KAPITLET.
Fåfänglighet, förgänglighet.
Under vår planets sekulära metamorfoser hade menskligheten fortsatt med att gå framåt, ty framåtskridandet är den yttersta lagen, och allt ifrån lifvets första början på vår jord ända till den tidpunkt, då betingelserna för jordklotets beboelighet började aftaga, hade alla lefvande varelser utvecklat sig i skönhet, organrikedom och fullkomning. Lifvets träd, framsprunget ur fröet under de tider, då de enda lefvande varelserna voro rudimentära, blinda, döfva, stumma, nästan känslolösa skapelser, hade höjt sig mot ljuset, efter hand förvärfvat sig de mest beundransvärda sinliga organ och nått sin kulmen i menniskan, hvilken, sjelf fullkomnande sig under århundradenas lopp, småningom utvecklats från den primitive vilden, som var slaf under naturen, ända upp till allherrskaren, som med sin rika intelligens tagit verlden i besittning och af jorden skapat ett paradis af lycka, af vetenskap och förfinad njutning.
Menniskorna nade uppnått en tillräcklig grad af intelligens för att kunna lefva lugnt och förnuftigt. Från den dagen allmänna afväpningen egt rum, hade man konstaterat en så hastig stegring af den allmänna rikedomen och en så lysande förbättring af alla medborgares lefnadsförhållanden, att intelligensens och arbetets ansträngningar ej längre
behöfde absorberas i och för den mäktigaste och mest bety(180)
