Sida 218
FEMTE KAPITLET,
Eva.
I den andra eqvatorialstadens ruiner, på bottnen af den fordom vattenbetäckta dal, som utbredde sig söder om den forna ön Ceylon, lefde en ung flicka ensam, sedan hon sett sin äldre syster och sin mor falla offer för kölden och tvinsjukan. Det var den sista familj, som öfverleft alla de andras utslocknande.
Sittande under de sista polarbuskväxterna, som kunnat bevaras i de höga glashusen, höll den unga flickan sin moders kallnade händer; denna hade dött qvällen förut, ännu i blomman af sin 'ålder. Natten var iskall. Fullmånan strålade som en gyllene fackla i rymden, men dess strålar af guld voro lika kalla som den antika Lunas silfverskimmer.
En djup tystnad rådde i den omätliga salen, en dödstyst(208)
