Verldens undergång

209

naa, der den stackars flickans andedrag voro ae enda svaga lifstecknen.

Hon grät ej längte. Hennes sexton år inrymde mera erfarenhet och vishet än sextio år under jordens blomstringstid. Hon visste, att hon var den enda qvarlefvande af hela denna menniskogrupp, som nyss utslocknat, och att all lycka, all glädje, all förboppning voro begrafna för alltid. Hvarken nutid eller framtid. Enslighet, tystnad, kroppslig och andlig svårighet att lefva, och snart den eviga sömnen. Hon tänkte på qvinnorna från fordomdags, på dem, som fått lefva det verkliga, stora, sköna lifvet, på de älskande, de gifta qvinnorna, mödrarne, och hennes ögon, som ej längre hade några tårar, sågo rundt omkring endast dödssyner och bakom glasmurarna endast den ofruktbara öknen, de sista isarne och den sista snön. Emellanåt klappade hjertat våldsamt i hennes jungfruliga bröst, och hennes små händer kunde ej kufva dess våldsamma slag; stundom tycktes återigen allt lif afstannadt i hennes barm och hon andades knappast mera. Då hon insomnade ett ögonblick, återsåg hon i drömmen sin barndoms lekar, sin syster, glad och bekymmerfri, sin moder med klar och mild röst sjungande de sista poeternas herrliga ingifvelser, och i fjerran tyckte hon sig återse en lysande societets sista fester, liksom reflekterade på en aflägsen spegelyta. Då hon vaknade, slocknade de magiskt tjusande minnena och lemnade plats åt den grafdystra verkligheten. Ensam! ensam på jorden, och i morgon död, utan att ha känt lifvet. Oundvikligt slut, allt motstånd förgäfves, så lydde ödets domslut, den brutala lagen; hon måste lyda, invänta döden, som ej kunde dröja länge, enär hvarken födan eller respirationen längre underhöllo kroppens funktioner, eller ock gå döden i förväg och befria sig från ett smärtuppfyldt och sorgligt lif.

Hon riktade sina steg mot badrummet, der det ljumma vattnet ännu strömmade, fastän de för alla hemmets behof