Verldens undergång

210

afsedda apparaterna länge lemnats utan vård och underhåll, ty de siste tjenarne (en särskild ras, härstammande från forntidens apor och liksom menniskoslägtet kroppsligen ombildad i enlighet med lefnadsvilkorens försämrande) hade äfven fallit offer för vattnets gradvisa minskning. Hon gled ned i det parfymerade vattnet, vred upp en kommutator, som ännu transporterade den elektriska kraften från de isfria strömmarne i jordens inre, och hon tycktes för ett ögonblick i en vederqvickande hvila glömma bort Ödets hotande dom. Om en närgången åskådare betraktat henne, då hon på en yppig matta af egendomlig väfnad och mönster började ordna sitt mattröda hår framför den höga spegeln, skulle han ha sett hennes anlete lysas upp af ett småleende, som bevisade, att hon i den stunden glömt sin hemska belägenhet. TI ett annat rum återfann hon de näringskällor, som alla dagar förut gifvit henne den nödvändiga födan i form af extrakt ur vatten, luft, växter och frukter, som automatiskt odlades i växthusen.

Allt detta gick som ett uppdraget urverk. Sedan flere tusen år hade allt menniskornas snille nästan utseslutande riktats på kampen mot ödets lagar. Man hade tvingat det sista vattnet att cirkulera i underjordiska kanaler, dit man äfven tvingat solvärmen att nedtränga. Man hade dresserat de sista djurslagen för att af dem göra viljelösa tjenare vid maskinerna, och de sista växterna hade tvingats att till det yttersta utveckla sina närande krafter. Man hade slutligen kommit derhän, att man kunde lefva af så godt som ingenting, ty hvarje nyupptäckt näringssubstans kunde helt och hållet assimileras. Kroppen indrog allt i sitt blodsystem, och inelfvorna, som för länge sedan blifvit onyttiga, hade nästan försvunnit. De sista städerna voro soliga växthus, dit alla för näringen nödvändiga vattensubstanser samiades och tjenstgjorde i naturens forna produkter. Men under århundradenas lopp hade det blifvit allt svårare att