Sida 174
ANDRA KAPITLET.
Förvandlingar.
Inemot tvåhundrade seklet af den kristna tideräkningen hade menskligheten upphört att likna aporna.
Menniskans nervösa känslighet hade utvecklats i otrolig grad. De sex gamla sinnena, synen, hörseln, lukten, känseln, smaken och könsinnet hade småningom från att vara grofva, primitiva sensationer, höjt sig till en utsökt finhet. Genom studiet af de lefvande varelsernas elektriska egenskaper hade ett sjunde sinne, det elektriska, uppetått och hvarje menniska hade allt efter sitt temperament en mer eller mindre aktiv, mer eller mindre kraftig gåfva att utöfva attraktion eller repulsion på lefvande eller liflösa kroppar. Men det sinne, som beherrskade alla andra och som spelade den största rollen i samhällslifvet, var utan ' tvifvel det åttonde, det psykiska, hvilket satte själarne i förbindelse med hvarandra på långt afstånd.
Två andra sinnen hade försökt att bilda sig, men de hade redan från sin uppkomst stannat i växten, så att säga. Det första hade eftersträfvat förmågan att urskilja de ultravioletta strålarne i spektrum, som äro så känsliga för de kemiska procedurerna, men fullkomligt oåtkomliga för menniskans synsinne: de ögon, som uppöfvat sig i detta hänseende hade nästan ingenting vunnit i ny förmåga, men deremot förlorat mycket af sina gamla egenskaper. Det andra var orienteringssinnet, förmågan att liksom djur och foglar in (161)
