Verldens undergång

219

och alla Ceesartidens civilisatoriska skapelser och i dessa försvunna industrier funno hjelpmedel att underhålla sin lifskraft.

Men hur märkvärdigt än detta system var, en dag upphörde det dock att funktionera. +De underjordiska vattnen upphörde att rinna. Marken frös ända till ett ofantligt djup. Solstrålarne uppvärmde nog ännu luften i glashuset, men ingen växt kunde lefva längre; vatten fattades.

Alla vetenskapens och industriens förenade bemödanden hade ej kunnat skänka jordens atmosfer närande kraft, såsom förhållandet är i vissa andra verldar, och den menskliga organismen pockade beständigt på de närande grundämnen, som dessa bemödanden lyckats finna i vattnet, luften och växterna. Men källorna voro nu utsinade.

Efter att ha törnat emot alla ööfverstigliga hinder och insett gagnlösheten af all strid, ville dock ej det sista menskliga paret foga sig och invänta sin undergång. Förut, innan de kände hvarandra, hade de utan bäfvan sett döden i ansigtet. Men nu ville hvar och en försvara sin älskade mot det obevekliga ödet. Tanken på att se Omegar ligga liflös vid hennes sida vållade Eva en sådan smärta, att hon ej kunde uthärda den. Och han fyldes af förtviflan vid tanken på att ej kunna bära bort sin älskade från den dödsdömda jorden, flyga bort med henne mot denne strålande Jupiter, som väntade dem, och sålunda rädda denna förtjusande kropp från förmultning och förintelse.

Han kom att tänka på, att det kanske någonstädes på jordklotet fanns en trakt, som ännu hade i behåll något vatten, det välgörande element, hvarförutan allt lif slocknade, och fastän redan deras krafter började uttömmas, beslöto de sig begge för att bege sig ut på upptäcktsresa. Den elektriska aeronefen funktionerade fortfarande. Öfvergifvande den sista menskliga staden, som nu var en enda

ofantlig graf, begåfvo de sista ättlingarna af en utdöd _ 185