Verldens undergång

126

satte vissa kroppar i upplösningstillstånd, frambringade exploderande dunster, elektriserade de närmaste partierna och jagade undan rökmassor bortom det ofantliga hufvud, som nalkades oss; men stjernan sjelf sköt ut fammor, helt olika de af solljuset belysta ångorna, den slungade fram alltjemt växande lågor, likt ett odjur, som störtar sig öfver jorden för att sluka den. Det som kanske frapperade mest i detta skådespel, var att man ej hörde någonting alls; Paris och alla andra menskliga myrstackar höllo sig instinktlikt tysta denna natt, liksom förstenade i spänd väntan, bemödande sig att uppsnappa något eko af den himmelska åska som nalkades — och intet ljud trängde från detta kometiska pandemonium.

Fullmånen lyste grön i den röda ugnen, men utan glans och gaf ej längre skuggor. Natten var ej längre natt. Stjernorna hade försvunnit. Himlen glödde fortfarande af ett intensivt ljus.

Kometen närmade sig jorden med en hastighet af 41,000 meter i sekunden, alltså 2,460 kilometer i minuten och 147,600 kilometer i timmen, och vår planet skred framåt med 29,000 meter i sekunden, 1,740 kilometer i minuten och 104,400 kilometer i timmen, från vester mot öster, i sned riktning mot kometens bana, som gick mot nordvest. Efter denna beräkning af de begge himlakropparnas hastighet, närmade de sig hvarandra med 173,000 kilometer i timmen. När observationerna, i öfverensstämmelse med kalkylerna, konstaterade, att kometens kärna befann sig på samma afstånd som månen, visste man, att två timmar senare skulle preludierna till sammanstötningen låta förnimma sig.

I motsats mot hvad alla väntat blefvo fredagen den 13 juli och lördagen den 14 märkvärdigt vackra, såväl som alla föregående dagar; solen strålade på en himmel utan moln, luften var stilla och klar, temperaturen ganska hög, men