Sida 228
Epilog. Efter jordelifvets slut
228
som förlorat sina ringar eller de långsamt framskridande Uranus och Neptunus eller ens den sublima solen, hvars strålar under så långa tider befruktat alla dessa himmelska verldar, som kretsat i dess ljushaf. Solen var ett svart klot, planeterna voro äfven svarta kulor, och detta osynliga system fortfor att löpa fram i den stjernbeströdda oändligheten, midt i den skumma, tomma rymdens oerhördt kalla temperatur. Från lifvets synpunkt sedt voro alla dessa verldar utdöda, existerade ej längre. De öfverlefde sin gamla historia liksom Assyriens ruiner efter utdöda städer, dem arkeologen upptäcker i djupet af vilda öknar, och de rullade mörka i det osynliga och i det okända.
Intet snille, ingen siare skulle kunnat återuppkonstruera bilden af de afsomnade tiderna, återuppkalla de forna dagarna, då jorden sväfvade omkring, rusig af ljus, med sina stora grönskande slätter uppvaknande med hvarje . soluppgång, sina floder slingrande som långa ormar öfver de rikt bevuxna fälten, sina skogar lifvade af foglarnas sång, sina djupa löfmassor med hemlighetsfulla skuggor, sina haf höjande sig genom tidvattnens attraktion och vältrande sig under storm, sina berg, ur hvilkas sidor källor och vattenfall sprungo fram, sina trädgårdar beströdda med blommor, sina fågelbon, sina barnvaggor, sina arbetsamma befolkningar, hvilkas driftighet omskapat henne och som lefde så glada och lyckliga i lifvets sol. Då tycktes denna lycka för evigt beståndande. Hvad har det blifvit af dessa morgnar och aftnar? dessa blommor och dessa älskande? dessa strålar och dessa vällukter? dessa välljud och dessa fröjder? dessa skönheter och dessa drömmar? Allt är dödt, allt har försvunnit, allt är svart.
Jorden död. Alla planeterna döda. Solen slocknad. Hela solsystemet tillintetgjordt. Sjelfva tiden förintad.
Tiden rinner bort i evigheten, Men evigheten består — och tiden återuppväckes.
Källa: Project Runeberg ·