Verldens undergång

229

Före jordens tillvaro, under en hel evighet, har det funnits solar och verldar, menskligheter lefvande och verkande såsom vi i dag. De lefde sålunda i rymden under millioner och millioner år, och vår jord fanns ej till. Det forna universum var ej mindre lysande än vårt eget. Efter oss skall det blifva såsom före oss, vårt tidskede har ingen betydelse.

Om vi granska jordens förflutna historia, kunna vi till en början gå tillbaka till de uråldiga tider, då vår planet strålade i rymden, sjelf en sol; vi se henne senare under den period, då hon, lik Jupiter eller Saturnus, var insvept i en tät atmosfer uppfyld af varma ångor, och vi kunna följa henne i alla hennes utvecklingsstadier ända till den menskliga perioden. Vi ha också nyss sett, att då dess värme blifvit helt och hållet skingrad, dess vatten absorberadt, då vattenångan i dess atmosfer försvunnit och denna atmosfer sjelf i mer eller mindre grad absorberats af planeten, vår jord måste te sig ungefär som de stora månöknarne i teleskopet, med de olikheter i den jordiska naturen, som förorsakats af dess elements inverkan, dess sista geografiska omdaningar, dess sista uttorkade floder och haf. Ett planetkadaver, en död och ishöljd jord. Hon gömmer dock ännu i sitt sköte en till det sista sparad kraft, hennes kretsrörelse kring solen; om denna kraft omsattes i värme genom rörelsens afstannande, skulle denna värme vara tillräcklig för för att smälta hela jordgloben, försätta en del af den i ånga och skänka jorden en ny tillvaro, men blott för ett ögonblick, ty om denna kretsrörelse omkring solen upphörde, skulle jorden störta ned i solen och förlora sin egen existens. Om den plötsligt stannade, skulle den i rak linie och med växande hastighet störta mot solen och efter 65 dagar sam mansmälta med henne. Om hon hejdades gradvis, skulle :hon falla i spiralformig bana och efter längre tid uppgå i centralstjernan.