Verldens undergång

230

Jordelifvets hela historia ligger här framför våra ögon, den har sin början och sitt slut, och hvilket än antalet af dess sekler må vara, har den föregåtts af en evighet och skall följas af en evighet, så att den i sjelfva verket representerar blott en sekund, som tappar bort sig i evigheterna.

Långt efter det jorden upphbört att vara lifvets hemvist, hade de kolossala himlakropparna Jupiter och Saturnus, hvilka mera långsamt utvecklats från sol- till planettillståndet, i sin ordning herrskat i solsystemets sköte, med en lifskraft ojemförligt öfverlägsen den, som vår jord någonsin egt. Men äfven för dem kommo ålderdomens dagar, och äfven de sjönko ned i grafvens natt.

Om jorden bevarat sin lifskraft lika länge som t. ex. Jupiter, skulle hon hafva gått under först på grund af sjelfva solens utslocknande. Men längden af verldarnes lif är proportionel till deras storlek och deras resurser.

Solens värme har två hufvudkällor: den ursprungliga nebulosans förtätning och meteorernas fall. Den första orsaken har enligt thermodynamikens säkraste beräkningar frambragt en värme aderton millioner gånger starkare än den som solen årligen utstrålar, då man antar att den ursprungliga nebulosan varit kall, hvilket dock ej kunnat bevisas. Det är alltså säkert, att den genom denna förtätning alstrade soltemperaturen betydligt öfversteg den, som vi nyss uttryckt. Om solen fortfar att förtätas, kan den stråla i årtusenden utan att förlora något af sin värme.

Den solvärme, som utvecklas under en sekund, är lika med den, som blefve resultatet af förbränningen af elfva qvadrillioner sex hundra tusen milliarder tons stenkol, antända på en gång. Jorden uppfångar i förbifarten blott en half milliard del af denna utstrålning, och denna halfva milliard-del är tillräcklig att underhålla hela det jordiska