Sida 231
Epilog. Efter jordelifvets slut
231
lifvets ofantliga eld. Af 67 millioner ljus- och värmestrålar som solen utsänder i rymden, är en enda mottagen och använd af himlakropparne.
Nå väl, för att bevara denna värmekälla, behöfver solklotet endast förtätas så mycket, att dess diameter minskas med 77 meter om året, alltså med 1 kilometer under 13 år. Denna sammandragning är så långsam, att den vore alldeles omöjlig att iakttaga.
Det fordrades 9500 år för att minska diametern med en enda sekund.
Om också solen ännu vore gasformig, skulle dess värme, i stället för att aftaga, tillväxa ensamt genom dess sammandragning, ty om en gaskropp å ena sidan : kondenserar sig, i det den afkyles, är å andra sidan den genom sammandragningen frambragta värmen mer än tillräcklig för att hindra temperaturen att sjunka, och värmen tilltager ända till dess förtätningen börijar under flytande form. Solen tyckes ha kommit till denna punkt.
Kondenseringen af solklotet, hvars täthet ännu är blott en fjerdedel af jordklotets, kan alltså på egen hand under minst tio millioner år underhålla den strålande stjernans ljus och värme. Men vi ha äfven talat om en annan källa, som underhåller temperaturen: meteorfallen. Ständigt falla 146 milliarder meteorstenar ned på jorden. Ojemför” ligt flera falla naturligtvis på solen, på grund af dess betydligare dragningskraft. Oin den årligen mottog meteorstenar till en massa lika med hundradelen af jordens, skulle dessas fallande underhålla solens utstrålning, icke genom meteorstenarnas förbränning, ty om solen förtärde sig sjelf, skulle hon ej ha bestått i mer än 6,000 år, utan genom omsättningen i värme af den plötsligt afstannade rörelsen, hvilken uppgår till 650,000 meter under den sista sekunden, ty så stark är jordens attraktion.
Källa: Project Runeberg ·