Verldens undergång

232

. -Jorden skulle, om den föll ned på solen, under 95 år bestrida solens nuvarande värmeutstrålning;

Venus under 84 år; Mercurius under 7 år;

Mars under 13 år;

Jupiter under 32,254 år; Saturnus under 9,652 år; Uranus under 1,610 år:

och Neptunus uuder 1,890 år.

Det vill säga, att alla dessa planeters fallande på solen skulle frambringa tillräckligt med värme för att underhålla dess produktion under 46,000 år.

Det är alltså gifvet, att meteorernas fall i betydlig grad underhåller solvärmen. Om solmassan årligen ökades med en 33 million-del, skulle detta ersätta förlusten, och blott hälften häraf vore tillräcklig, om man medgåfve att förtätningen spelar lika stor roll för solvärmens underhåll som meteorernas fall; det behöfdes århundraden, för att astronomerna skulle kunna iakttaga det på grund af pianeternas tilltagande hastighet.

Vi kunna således ensamt på grund af dessa begge orsaker tillerkänna solen en framtid af allra minst tjugu miilioner år. Och denna lifslängd måste ökas genom andra inträffande orsaker, utan att man ens behöfver tänka sig ett möte med en meteorsvärm.

Solen stod alltså qvar som den sist lefvande i sitt system, den siste, som brann af lifvets eld.

Men äfven hon skulle slockna. Efter att så länge ha öst sitt lifgifvande ljus öfver sina himmelska döttrar, såg hon sina fläckar växa i antal och utsträckning, såg sin strålande ljussfer blekna och sin fordom glänsande yta mörkna och stelna. Ett kolossalt rödt klot ersatte i rymderna de forna tidernas bländande ljushärd.