Sida 233
Epilog. Efter jordelifvets slut
233
Länge bibehöll å_en ofantliga himlakroppen på sin yta en hög temperatur och ett slags fosforlysande atmosfer; dess jungfruliga mark gaf näring åt en märkvärdig flora, åt en okänd fauna, åt varelser, absolut olika dem, som uppvuxit på de olika planeterha i dess system, och den upplystes af stjerneljuset och af elektriska utdunstningar, som bildade ett-slags atmosfer omkring den gamla härden.
. Äfven för solen kom till sist det oåterkalleliga slutet, och den timme slog i ödets ur, då hela solsystemet ströks ut ur lifsens bok. Och alla stjernor, alla verldar drabbades af samma öde. Och ändå fortfor universum att existera liksom nu.'
Vetenskapen säger oss: '"Solsystemet tyckes ej längre besitta mer än 45354:de-delen af den omsättbara kraft det hade, då det befann sig i nebulosa-tillstånd. Oaktadt denna återstod utgör ett kraftförråd så enormt, att vi ej kunna fatta det, kommer det likvisst en dag att uttömmas. Längre fram skall hela universum hafva undergått samma transformation, och slutet skall blifva att en allmän jemnvigt i temperatur och tryck åstadkommes.
Kraften skall då ej längre vara mottaglig för transformation. Det skall ej bli förintelse, ett meningslöst ord, ej egentligen orörlighet, ty samma summa af kraft skall alltid vara qvar under formen af atomiska rörelser, men det skall bli en frånvaro af all märkbar rörelse, af all åtskillnad, all sträfvan, det vill säga den absoluta döden.”
Se der hvad den moderna matematiska vetenskapen säger OSS. ”
Iakttagelserna konstatera i sjelfva verket, att materien står qvar oförminskad och qvantiteten af kraft likaså, under alla sorts förändringar af kroppar och positioner, men att universum tenderar mot ett jemnvigtstillstånd, till ett till
Källa: Project Runeberg ·