Verldens undergång

234

stånd af likformigt fördelad värme. Solens och alla stjernors värme synes frambragt genom omsättning af rörelser, genom molekylernas sammanstötande, och den nuvarande värmen, som frambragts genom denna omsättning af rörelse, utstrålar ständigt i rymden, hvilket skall räcka ända till dess alla existerande himlakroppar afkylts ända ned till rymdens temperatur. Om vi betrakta våra moderna vetenskaper, mekaniken, fysiken och matematiken, såsom hållbara och om vi medgifva beständigheten af de lagar, som naturen och slutledningsförmågan nu följa, så blir detta det öde, som väntar universum.

Långt ifrån att vara evig har jorden, på hvilken vi lefva, en gång begynt att vara till. I evigheten är hundra millioner år, en milliard år eller århundraden såsom en dag; der finnes evigheter före och evigheter efter, och tidens skenbara långvarighet smälter tillsamman och reduceras till en punkt. Det vetenskapliga studiet af naturen och kännedomen om dess lagar föranleder oss att återupptaga den fråga, som fordom framställts af teologerna, de må nu kalla sig Zoroaster, Plato, Augustinus eller Thomas af Aquino: «Hvad gjorde Gud före verldens skapelse och hvad skall han göra efter dess undergång?” eller "hvilket tillstånd rådde före sakernas nuvarande ordning och hurudant skall det blifva efteråt ?”

Märk väl, att frågan är densamma,antingen man erkänner en personlig Gud, handlände och resonnerande med ett visst mål, eller man ej medgifver tillvaron af en försyn, utan endast oförstörbara atomer och krafter representerande en oföränderlig och lika oförstörbar qvantitet kraft. I det förra fallet, hvarför skulle Gud, en evig och ej skapad makt, ha blifvit overksam, tillfredställd med sin absoluta oändlighet, som ej kunnat växa, hvarför skulle han ha förändrat detta tillstånd och skapat materia och krafter? 'Teologen kan svara: "Emedan det behagade honom,” men filosofen