Verldens undergång

118

helt nyligan under det stora stiernfallet den 7 november 1872 som slungade ned öfver fyrtiotusen meteorstenar härrörande från Bielas splittrade komet, såg man, särdeles i Nizza och i Rom, qvinnor af folket springa omkring som yra höns, öfvertygade att deras sista dag var inne. Jordbäfningar och vulkaniska utbrott antaga ofta sådana proportioner, att skräcken för verldens undergång är den helt naturliga följden deraf. Må man föreställa sig sinnesstämningen hos Herculanums och Pompejis innevånare under Vesuvii utbrott, som höljde dem i aska! Var det ej för dem verldens slut? Och senare, huru kunde väl de, som utan att förgås .voro vittnen till Krakatoas eruption, tänka något annat? En ogenomtränglig natt, som varade i aderton timmar, atmosferen fyld af aska, som täppte mun, näsa och ögon, vulkanens dofva och ihållande mullrande, regnet af pimpsten från himlen, den tragiska scenen upplyst endast då och då af blekblå blixtar eller irrbloss, som hoppade på skeppens master och rår, ljungeldar som slogo ner i hafvet med en satanisk skräll, askregnet, som sedan öfvergick i gyttjeregn, se der hvad som under denna aderton timmars natt från 26:e till 28:e augusti 1883 öfverraskade passagerarne på ett skepp från Java, medan en del af ön Krakatoa sprang i luften och hafvet steg med 35 meter, trängde in ända till tio kilometer öfver kusten och då det strömmade tillbaka bortspolade fyra byar Tjringin, Merak, Telok-Betong och Anjer samt hela kustbefolkningen, öfver fyrtiotusen själar. Länge härefter hindrades skeppet i sitt lopp genom knippen af hopslingrade lik och i fiskarnes magar fann man hela fingrar med sina naglar, bitar af hufvud med sitt hår. De, som räddades och ombord å& ett fartyg bevittnade katastrofen och hvilka dagen derefter fingo återse dagsljuset, som de trott utslocknadt för alltid, de berätta rysande, att de med resignation väntat på verldens undergång, öfvertygade att de hotades af en allmän öfver