Sida 199
4. Omegar
199
ej så högt som förut. Men jordens massa hade från å&rtusende till årtusende vuxit till genom ouppbörliga stjernfall, uranoliter och meteorstenar, så att atmosferen, oaktadt den betydligt minskats, bibehållit samma täthet och nästan samma tryck.
En ganska oväntad iakttagelse var den, att sanön och isarne aftagit på samma gång jordklotet afkyldes, ty orsaken till denna afkylning var frånvaron af vattenånga i atmosferen, och denna vattenångas minskning hade inträffat samtidigt med minskningen af hafsytans utsträckning. Allt efter som vattnet trängt ned i jordens inre och hafvens djup och utbredning aftagit, hade också det osynliga lagret af vattenånga, som omgaf jorden liksom med ett skyddande drifhustak, så småningom förlorat sitt värde, och den dag var nu kommen, då solvärmen ej längre kunde bevaras, utan spred sig i rymden, som om den träffat en spegel ur stånd att mottaga någon värme.
Sådant var jordklotets tillstånd. De sista representanterna af menniskoslägtet hade endast kunnat öfverlefva alla dessa fysiska förvandlingar tack vare det industriella geniet, hvilket, äfven det, hade lyckats förvandla allting. Dess senaste ansträngningar hade riktat sig på att utdraga de närande ämnena ur luften, ur de underjordiska vattnen och ur plantorna samt att ersätta den försvunna skyddande vattenångan med tak och konstruktioner af glas.
Det gälde att till hvarje pris söka taga solstrålarne till fånga och hindra dem från att skilja sig i rymden. Det var lätt att förskaffa sig ett ymnigt förråd af dem, enär solen strålade på en molnfri himmel hela dagen och denna dag var lång: 55 timmar.
Arkitekternas arbete hade länge haft till hufvudsakligt mål att fånga solstrålarne och hindra dem att försvinna under den 55 timmar långa natten. De hade löst denna uppgift genom en fyndig kombination af flere öfver hvar
Källa: Project Runeberg ·