Sida 212
5. Eva
212
okända, drömmen förde henne till nya länder, och det tycktes henne som om kärleken ännu ej vore bannlyst ur verlden. Allt sedan köldens oinskränkta välde började för flere år sedan, voro de elektriska förbindelserna afbrutna mellan jordklotets begge sista hemvist för menniskor. Man talades ej vid, man såg ej, hörde ej hvarandra på afstånd. Men hon kände den andra staden, som om hon sett den, och då hon fäste sin blick på den stora jordgloben, som tronade vid ingången till biblioteket, då hon sedan tillslöt ögonen, och riktade sitt psykiska sinne på föremålet för sin vilja, verkade det på afstånd med en intensitet visserligen olikartad, men lika kraftig som de forna elektriska apparaternas. Hon kallade, och hon kände att en annan tanke hörde henne.
Den föregående natten hade hon flugit ända till Omegars stad och ett ögonblick uppenbarat sig för honom i drömmen. Samma morgon hade hon från fjerran sett hans förtviflade gerning och med en yttersta viljeansträngning hejdat hans arm.
Och nu föll hon plötsligt ned i sin fåtölj, drömmande och liksom bedöfvad, midt för sin stackars moders liflösa kropp; hennes oroliga tankar sväfvade bort öfver staden på oceanens botten och hennes ensliga själ gick att söka sin broder, den enda själ, som ännu lefde qvar på jorden. Omegar hörde henne i den andra oceanstaden. Långsamt, liksom i en dröm, steg han upp till aeronefstationen. Drifven af en hemlighetsfull makt lydde han rösten i fjerran. Den elektriska aeronefen styrde kurs mot vester, for öfver de kalla tropikerna, som upptogo det gamla Stilla Hafvets och Polynesiens plats, och sänkte sig ned på plattformen till kristallpalatset, der den unga flickan väcktes upp ur sin dröm vid ankomsten af den främmande luftseglaren, som kastade sig för hennes fötter.
Källa: Project Runeberg ·