Sida 215
5. Eva
215
Hon flydde, slagen af förskräckelse, ända till bakgrunden af den ofantliga salen och lyfte upp det tunga draperi, som skilde detta rum från biblioteket; då upphbann han henne, hejdade henne, böjde ett knä, fattade hennes hand och sade: '
«Ni har kallat mig; här är jag.”
Och han tillade: "Jag känner er sedan länge, jag visste att ni fanns till, jag har ofta sett er; ni var min själs eviga tanke. Men jag vågade ej komma.”
Hon hade rest honom upp: "Min vän”, sade hon, "jag vet, att vi äro ensamma på jorden och att vi skola dö. En röst, som jag ej kunde stå emot, har befallt mig att kalla er, Den tycktes mig vara min moders yttersta vilja. Se! hon sofver så sedan i går. Hvad denna natt varit lång!”
Den unge mannen hade fallit på knä och fattat den dödas hand. De voro begge der, framför dödsbädden, liksom försänkta i bön.
Långsamt och mildt böjde han sig mot den unga flickan.
Deras kinder vidrörde hvarandra. Han släppte den dödas hand.
Eva ryste till. "Nej,” hviskade hon.
Men plötsligt reste hän sig upp, förfärad, med vildt stirrande ögon. Den döda hade vaknat. Hon hade dragit tillbaka den hand han nyss hållit mellan sina; hon öppnade sina ögon, gjorde en rörelse och betraktade dem.
Källa: Project Runeberg ·