Sida 24
2. Kometen
24
I förevarande stund var man ännu endast vid måndagen den nionde juli. Sedan fem dagar var himmelen fullkomligt klar och hvarje natt sväfvade den solfjädersformiga kometen öfver himmelens omätliga rymder med sitt hufvud eller kärna fullt synligt och emaljeradt med lysande punkter, hvilka kunde representera solida kroppar af flere kilometers diameter och hvilka, enligt astronomernas försäkringar, först af kometens delar skulle störta sig öfver jorden, enär svansen alltid befinner sig i motsatt riktning mot solen och, i förevarande fall, följde efter kärnan.
Under de dagar af vindstilla, hvarom vi talat, hade en viss omkastning egt rum i allmänna opinionen. En astronom hade företagit en serie retrospektiva kalkyler och konstaterat, att jorden redan mångfaldiga gånger stött på kometer och att dessa möten hvarje gång inskränkt sig till att medföra ofarliga stjernfall. Men en af hans kolleger hade genast invändt, att den nu förevarande kometen var lånrgt ifrån jemförlig med en meteorsvärm, att den var gasformig med en kärna sammansatt af solida förtätningar, och med anledning häraf hade man påmint om de observationer, som gjorts öfver en ryktbar historisk komet, den af 1811.
Denna 1811 års komet bekräftade i sjelfva verket vissa, allt annat än ogrundade farhågor. Man påminde sig nu dess dimensioner. Dess längd uppnådde 180 millioner kilometer, det vill säga mer än afståndet mellan jorden och ceolen, och yttre spetsen af dess svans var 24 millioner kilometer bred. Dess kärna mätte adertonhundra tusen kilometer i genomskärning, allså 140 gånger jordens diameter, och i denna kärna urskildes en innersta kärna, strålande som en stjärna, af 200,000 kilometers diameter. Denna kärna föreföll utomordentligt fast. Man observerade henne . under 16 månader och 22 dagar. Men mest aktningsvärdt var kanske det förhållandet, att kometen utvecklade sig så
oerhördt utan att närma sig solen, ty han kom den ej nä:
Källa: Project Runeberg ·