Sida 39
3. Seansen i Institutet
39
som förlorade krafterna, stupade och rullade för sina olycksbröders fötter ... Före midnatt, det vill säga efter fyra timmars fångenskap, hade alla, som ännu voro vid lif, fallit i ett tillstånd af idiotisk slöhet eller förfärlig yrsel. När fängelset några timmar senare öppnades, gingo endast 23 man lefvande ut derifrån; de befunno sig i det eländigaste tillstånd man gerna kan föreställa sig, och deras ansigten buro prägeln af den död de nätt och jemt undsluppit.
Jag kunde lägga tusen exempel till det anförda. Det vore öfverflödigt, enär intet tvifvel kan existera. Jag förklarar alltså, mine herrar, att å ena sidan koloxidens absorberande af en större eller mindre qvantitet syre, å andra sidan denna gasarts starkt förgiftande inverkan på blodpartiklarne tycks mig göra mötet mellan denna ofantliga kometiska massa och vår jord — som under flera timmar kommer att uppslukas deri — tillräckligt farligt för att det skall kunna medföra de mest fruktansvärda följder. Man skall förgäfves söka efter luft för att andas och falla ner död af qväfning på gatan. För min del ser jag ingen utsigt till räddning.
Och jag har alls icke talat om den genom rörelsen alstrade hettan eller om sammanstötningens mekaniska och kemiska resultat. Denna sida af frågan lemnar jag till utredande åt den höglärde preeses för franska astronomiska sällskapet, som i detta syfte gjort vidlyftiga kalkyler. Jag för min del — jag upprepar det — tror att menskligheten sväfvar i öfverhängande dödsfara, och jag ser ej en, utan två eller flere dödsorsaker, som hota oss. Endast genom ett underverk kunde vi bli räddade. Men sedan åtskilliga århundraden har man uppbhbört att sätta sitt hopp till underverk.”
Detta tal, framfördt med ett uttryck af orubblig öfvertygelse, med stark, lugn och allvarlig stämma, försatte ånyo
” hela åhörarekretsen i den obehagliga stämning, hvarur de
Källa: Project Runeberg ·