Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och samhälle

HANS VÄRKSAMHET SOM HISTORIESKRIFVARE OCH FILOSOF. 19

på att den är omfattad af den öfvertygelsen, att med fri- heten är lyckan förenad, och denna öfvertygelse beror i sin ordning på vanan vid fria samhällsformer.

Så blir friheten en instinkt och det är på samma sätt med tron: äfven den wmåste blifva en sådan instinkt för att bli en kraft till handling. Den blotta förståndsöfver- tygelsen värkar icke denna djupa entusiasm, denna trohet mot en grundsats, som är den enda borgen för troheten att i lifvet tillämpa den, och det var bristen på en sådan under det praktiska lifvet pröfvad tro, som gjorde den franska revolutionen delvis så sväfvande och hållningslös.

Medskyldig därgill är Voltaire, och vill man betona hans stora förtjänster som skriftställare på det kyrkliga området, måste man också stämpla hans värksamhet som delvis misslyckad, då han icke såg, att den djupaste grun- den till den folkliga religionsfanatismen låg i behofvet att för angrepp skydda en lära, som folket omfattade med sin kärlek och som vunnit denna icke genom sina fel, utan genom att säga till den arbetande och den betungade så- dana ord, som: här fins frid och lycka för alla.

Voltaire är, när det gäller politiska förhållanden, inga- lunda utan blick för hvart det bär, när den enskilde vill spela herre öfver sina medmänniskor. Men hans kritik gäller dock mera det fall, när det är ett missbruk af makten, som utöfvas, icke när denna makt ? sig själf är elt miss- bruk, eller när själfva förmynderskapet är en utifrån på- tryckt stämpel på en annans bestämmanderätt. Bestäm- manderätten öfver ens egen person är en af de mest oförytterliga af de mänskliga rättigheterna och grun- dar sig på, att den mänskliga mångfalden är sådan och den yttre mångfalden af mänskliga förhållanden också så- dan, att ingen ställföreträdande myndighet, vore den än så välment, kan /:' förstå eller känna den enskildes behof och hjälpmedlen däremot så bra som han själf, men denna den allmänna bestämmanderätten såsom den enskildes sak förstod icke Voltaires tidehvarf och icke Voltaire själf, därför att ingendera förstod den mänskliga mångfalden. Grundbristen i Voltaires och tidehvarfvets skaplynne ligger här. Där- emot kämpar Voltaire ifrigt för rättigheten att få fritt för- foga öfver sin person och sin arbetskraft, som tidehvarfvet häller icke erkände, och vi kunna icke bättre afsluta denna teckning af hans brister som tänkare än att som motvikt