Sida 29
5. Kätterimålen
dp
KÄTTERIMÅLEN. 29
allt detta för frågor som icke röra dygd eller moral utan oftast lumpna teologiska spörsmål, som sysslolösa hufvuden hittat på att gifva denna betydelse och vikt, ofta så lumpna, att den misstanke Voltaire uttalar, att det blott är för att göra presterskapet oumbärligt de blifvit uppfunna, får en hög grad af sannolikhet. ; Fanatismen, utvecklar också Voltaire, fanatismen är värre än brottet, ty den utöfvar sin invärkan äfven på de hederliga, då den i pliktens namn utöfvar sitt mördarehandtvärk. Lika naturlig Voltaires förbittripg är, lika öfverflödigt synes oss jet medlidande vara man spiller på dessa inkvisitorer, när man beklagar den häftighet, hvarför de varit utsatta från hans sida, isynnerhet oväntad af anhängarna till den, som kal- lade sin tids fariseer för huggormars afföda; Voltaire är, han som Luther, icke sparsam på kraftuttryck, och vi veta lika litet hur den lutherska reformationen skulle verkstälts, om Luther blifvit underkastad tryckfrihetsåtal hvarje gång han i sina skrifter talade vanvördigt om jungfru Maria och hel- gonen eller det katolikerna ansågo heligt, som vi kunna förstå, huru den djupa harmen mot katolicismens skänd- ligheter skulle kunnat upptändas, om Pascal icke fått gyckla med jesuitermoralen eller Voltaire med helgonens helbregda- görelser. :
Om Voltaire dömer kyrkan hårdt, är det icke blott därför att hon är nitisk: ett nit, fastän ovist, kan ursäktas med okunnighet och oförstånd, utan derför att hon förnekar sina egna läror, att hon är själfvisk och egennyttig i strid med sina läror. Kan man underlåta att betvifla upprik- tigheten hos personer, som blott när det gäller andra tyckas vilja inskärpa plikten af lydnad och bokstafstrohet mot läran? Mycket af hvad Voltaire här säger drabbar äfven vår tids kyrka och dess organisation. Han befinner sig 1 öfverens- stämmelse med framstående teologer, när han klandrar kyr- kans höga värdigheter och säger, att man enligt nutidens språkbruk skulle kalla Lukas för hans högvördighet Lukas och finner det underligt, att ingenting antyder, att man samlade rikedomar på sitt ämbete under den apostoliska tiden. Det är dessa kyrkliga fråssare, som för sina menig- heter tala om korsets skola och försakelsen som en plikt, ringheten och förnöjsamheten som lyckans vilkor.
Kyrkans förvärldsligande i strid mot dess ursprungliga karaktär, i strid mot dens mening, som gaf sina sändebud
Källa: Project Runeberg ·