Sida 95
II.
borde de hafva kunnat visa sin fullkomliga oskuld i fråga om tillkomsten af 1675 års handkvarnsprivilegium; de hade ock, om de sä velat, kunnat intyga riktigheten af livad de la Vallée i sin relation af 1681 anfört om den ursprungliga planen för barn- och tukthuset såsom en gemensam anstalt. Men erfarenheten hade åtminstone nu så klart ådagalagt olämpligheten af denna anordning, att äfven den mest otvetydiga historiska deduktion i frågan omöjligen torde kunnat tillvinna den fallfärdiga organisationen minsta förtroende. Kraftigare och härför mera lämpliga händer än de la Vallées kunde svårligen för dess utförande hafva anlitats; och dock hade äfven han fullkomligen misslyckats. De förhoppningar om »verket», som dess skapare en gång med så mycken energi omfattat, hade af en oblidkelig erfarenhet lifdömts. De funnos icke mer. Och det var väl därför icke blott envåld shärskaren på Sveriges tron, lätt spårad i sina ämbetsverks snart sagdt brutala ton, som utan hvarje rättslig behandling af ett snart sjuttioårigt rättsförhållande, genom beslut af år 1692, det inga medel af barnhuset till tukthusfångarnes underhåll vidare finge tagas, med ett hugg afskar detsamma; han utförde troligen härmed ingenting annat än hvad som mer eller mindre lifligt vare sig önskades eller fordrades af en dåtida »allmän opinion».
Då Stockholms magistrat, som funnit sig med de la Vallée dela nederlaget, hos Kungl. Maj:t begärde någon ersättning för bristen i tukthusinkomsterna, svarade konungen den 5 maj 1695, att samma brist borde ersättas af de 5,000 dir smt, som magistraten till handpengar i de hvarjehanda extra ordinarie utgifter bestodos. Magistraten kände sig härmed föga tröstad, alldenstund dessa medel måste anlitas för helt andra ändamål. Men det gafs intet vad mot konungens resolution. Fångpersonalen likasom redan förut vaktbetjäningen var därmed definitivt öfverflyttad på stadens stat, och af de till barnhuset, såsom en med tukthuset förenad anstalt, gifna donationer och inkomster förbehölls ingenting det senare. Utom hvad ofvan omförmälts hade barnhuset under ifrågavarande tid erhållit d. 24 maj 1647 tegelbruket »på munklägret gent öfver Långholmen», det nu mera s. k. Rålambshof å Kungsholmen; d. 27 febr. 1652 tomten, på hvilken »väderkvarnen är byggd»; 1668 rätt att erhålla »profiten» af en »lyckopotta», hvilken magistraten tilläts inrätta i Stockholm, och hvilken skulle bestå af goda, dugliga och oförfalskade varor, därjämte priset skulle sättas så, att ingen måtte med skäl kunna beklaga sig öfver falskhet och bedrägeri;
arrest» (— kvarstad), och hans balans väntas vara större, än att den och intresset därå motsvaras af både änkans och dess kautionisters förmögenhet. Gyllenstierna talar stränga ord till direktionen, undrandes, att de ej låtit sig varna »af de inånga seriösa och allvarsamma exempel, som i dessa tider de högste i riket näst intill konungen öfvergått», straffar dem, att de ej tillhållit Tiller att göra räkning för medlens administration utan tålt honom vid tjänsten, när han dock således det ena året efter det andra försummade sig, omittendo eller connivendo, och förklarar dem, genom att hafva lämnat det opåtaldt, hafva gjort sig delaktiga af hans ansvar och försummelse, och »väl meritera för exempel och åtvarning ställas under en fiskalisk aktion med därå följande straff». — Rådhusarkivet.
I ett mem., intaget i dokumentsboken i kammarark., uppgifver Tiller, att han måst fördjupa sig i skuld, då han blott hade 500 dir smt i lön men nödgades för att kunna sköta sin svåra tjänst hålla tvenne skrifvare. Möjligen står med Tillerska balansen i sammanhang tukthusbetjänterna Holms och Eks klagan i okt. 1695, att de ännu då icke utfått sin lön för 1694.
Källa: Project Runeberg ·