Sida 18
äfven under det han led sitt straff, borde utgöra föremål för den vård, han tydligen så väl behöfde, och man erkände, att samhället, äfven om det ej genom strafflidandet mäktade rätta hans onda vilja, så räddande honom från ytterligare fall, dock borde känna sig förpliktadt att på det sorgfälligaste under strafftiden från honom fjärma allt, hvarigenom han kunde än vidare försämras, undergräfvas, fördärfvas. Så kräfde hans människorätt. Och denna måste aktas; hänsyn till religion, rättsmedvetande och samhällets egen själfbevarelse föreskref det. Att än vidare lämna den rätten utan afseende skulle vara ett samhällets medvetna grundlagsbrott, hvilket ovillkorligen på ett eller annat sätt måste straffa sig själft.
Det finnes heller icke något land i hela den odlade världen, som ej från sagda tid gripit sig an med försöken att från denna utgångspunkt lösa problemet om ett tillfredsställande enande af straffverkställighet och fångvård. Nittonde seklet har häråt ägnat ett djupgående och allvarligt arbete. Man har med fängelset, med de däruti verkställda frihetsstraffen funnit sig böra ersätta de gamla med vedergällnings- och af-skräckningsteorierna förbundna straffmedlen; man söker i användning af ensamhetsfängelset åstadkomma både den kännbara tukt, med hvilken straffet alltid bör vara förenadt, och det aflägsnande af dåliga inflytelser, förutan hvilket den fallnes återupprättelse, mänskligt att döma, omöjliggöres och hans människorätt kränkes. I olika länder har man i olika mån utsträckt användningen af detta straff. Men öfverallt där det i sagda syfte anlitas, vitsordar det vår tidsålders ädla sträfvan att ej mindre, med erkännande af mänsklighetens gemensamma blodsband, räcka brodershanden till de förvillade och fallna, än äfven hos dessa söka utveckla det drag, i kraft af hvilket äfven de äga instämma i det anförda, visserligen lyftande men ock djupt ansvarsfulla: »Ty vi äro ock Guds släkte!»
***
I.
I äldsta tider kände icke våra svenska samfundsförhållanden fängelset såsom straffmedel. Straffet var bland de fria männen i grunden blott skadeersättning; man kunde visserligen, där man fann sig förorättad, välja att med väpnad hand skaffa sig upprättelse, men den togs icke såsom straff utan såsom hämnd. Skulle sådan förekommas, skedde det genom förlikning, vanligen grundad på åtagande att ersätta tillfogad skada. Sitt första erkännande vinner ock samhällets straffrätt med
uppgiften att vid utbruten oenighet eller fejd å häradstinget medla mellan parter. Så småningom vidgas gränserna för denna rätt. Den bemyndigar samhället att anställa rannsakning med och under tiden förvara en anklagad, den ålägger förvisning, förlust af egendom eller böter, den ställer till och med lif, lem och arbetskraft till den förorättades förfogande. Med rätten att rannsaka kan ock fängelset sägas vara gifvet. Men »bolfast man» finge icke »i häktelse» sättas, därest han ej vore
