Sida 2
Inledande översikt
nedgräfning i jorden, för dränkning i vattnet.» Och om än fängelset icke kunde tåla jämförelse med så snabba och kraftiga straffmedel, hvadan det heller icke, så länge straffet sökte hastig hämnd, kunde med dem inlåta sig i täflan, togs det dock alltid i anspråk såsom medel att försäkra sig om fången och hindra honom att fly. Det anordnades i de fasta slottens murar och torn, i rådhusens, i klostrens underjordiska källare. »Mot medeltidens fängelser», säger den nämnde författaren, »är galgen en barmhärtighet.»
Genom träldomens, lifegenskapens undanträngande höjer ju onekligen den kristna rättsuppfattningen människovärdet; men de många krigen, i all synnerhet korstågen, den klafbundna näringsrätten och det i allmänhet otrygga samhällstillståndet skapa i jämnbredd härmed lösdrifveriet, hvilket åter genom de faror, tiggarmassorna medföra för det burgna samhället, nedpressar deras rättsliga ställning till närmast densamma som förbrytarens. Man utvisar och piskar dem, man afskär deras öron, man hänger dem; mén deras mängd framtvingar dock slutligen andra åtgärder, och från midten af sextonde århundradet resas i det ena landet efter det andra tukthus, spinnhus, korrektionsanstalter i syfte att där förvara dem och genom sträng tukt och hårdt arbete vänja dem vid ett ordentligt lefnadssätt.
Då bland dessa kringstrykande horder säkerligen icke få voro såsom förbrytare straffade och i allmänhet föga säkerhet fanns för deras öfverskridande af rättens gränsmärken, kan det icke förefalla särdeles underligt, att man öfver hufvud taget uppfattade och behandlade förbrytaren och lösdrifvaren på enahanda sätt. Det må heller icke förnekas, att på grund af den omvårdnad, man under 17:e seklet ej sällan började ägna äfven brottslingen, just här torde vara att finna de första spåren till en om än af sin tids sträfhet präglad, dock af människovänliga motiv ledd fångvård. Men den visade sig snart förfelad. Äfven där den ville det bästa, drunknade den dock i de förhållanden, som voro en oundviklig följd af så många fördärfvade viljors sammanförande i de anordnade anstalterna. Det 17:e likasom det 18:e århundradets tukthus, om än ej sällan verkligen afsedda att vara »förbättringsanstalter», delade dock öde med samma tidsskedens fängelser; båda visade sig med få undantag vara plantskolor för last och brott, och om än samhället genom förbrytares och lösdrifvares inspärrande i dessa, såsom de nämnts, »helvetets förgårdar» kunde för tillfället skaffa sig skydd mot de fruktade skarorna, låg det dock i själfva detta skydd en fara. De taflor, på hvilka Howard mot slutet af förra seklet riktade världens blickar, voro upprörande; men de voro det icke minst till följd af de djupa slagskuggor, som därifrån kastades öfver samhällstillståndet bland folk, hvilka i århundraden skolat uppbära verklig själsodling och kristendom.
Vid då hunnen utveckling mäktade dessa folk dock ej längre göra sig blinda för sina skyldigheter, djärfdes ej neka, att de varelser, som inkastades i så beskaffade fängelsers och andra straffanstalters bottenlösa elände, dock voro, äfven de, människor med grundrättigheter och anspråk, hvilka, i trots af begångna brott, måste af samhället respekteras. Och därmed började möjligheten af en kristenheten värdig fångvård mera allmänt öfverföras till verklighetens område. Man vidgick, att fången,
Källa: Project Runeberg ·