Sida 16
Att fängelset är äldre än den såsom något mera än fångbevakning fattade fångvården behöfver icke bevisas. Fängelset är, snart sagdt, jämnårigt med samhället; fångvården däremot är ganska ny. Orsaken härtill är ej svår att finna. Människan är ju, såsom Geijer yttrade, »ett sent begrepp i världshistorien»; men först med detta begrepp födes, vi kunna väl säga: möjligheten af den uppfattning, som ålägger samhället att om sina fångar hafva icke blott vakt utan äfven vård.
Och lång tid förlöper, innan möjligheten blir verklighet. Samhällsutvecklingens historia går genom årtusenden. Striden för del och lott uti de »mänskliga rättigheterna» strides icke, vinnes ännu mindre på en gång af alla; det drag, som ensamt ger åt mänskligheten dess oändliga värde och vid hvars anande Kleantes, den hedniske skalden, uttalade sitt af Paulus, den kristne aposteln, på torget i Aten åberopade: »Ty vi äro ock Guds släkte» — det draget igenkännes och erkännes blott så småningom och gradvis inom den mänsklighet, hvars innersta lifsvillkor det dock är. Årsbarn med kristendomen, delar personlighetsbegreppet med honom ljuft och ledt; och om det går blott långsamt och med svårighet, det arbete, som med tillhjälp af dessa tvenne häfstänger söker till full och erkänd människorätt lyfta stånd, klasser, enskilda, hvilka äro med samhället i godt förstånd — hvad under då, om det dröjer än längre för dem, hvilka genom sina brott kränkt samhällets rättsuppfattning och därmed ej mindre förverkat dess skydd än äfven mot sig uppkallat dess straffmakt?
Straffet är därför ock ganska länge, äfven sedan samhällets straffrätt erkänts och gjort sig gällande, ingenting annat än hämnd, förbrytaren ingenting annat än missgärningsmannen, som skall lida det hans gärningar värda äro och som skall lönas med ondt för ondt. Han göres till träl, hans egendom indrages, han piskas, stympas, förvisas, dödas; för att hindra honom att undandraga sig den väntande hämnden förvaras han i fängelser, i hvilka ett öfvermått af lidanden omhvärfver honom; han kastas för vilda djur, han svältes ihjäl. Och den uppfattning, som för detta behandlingssätt ligger till grund, försvinner icke med hedendomen. Medeltiden tager den i arf. »Den täflan», säger Krohne, »som under denna tid ägde rum mellan domarne i det borgerliga och det kyrkliga samhället, bragte det därhän, att knappast någon del af människokroppen fanns, hvilken icke gjordes till föremål för straffverkställighet: rygg och bak för piskan, fotterna för blocket, ögon, öron, tunga och näsa för knifven, handen för bilan, pannan för brännjärnet, halsen för repet och yxan, hela kroppen för bålet, för rådbråkningsverktygen, för
Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård. 1
