Sida 440
VIII.
Den ställning, styrelsen »öfver rikets fängelser ock arbetsinrättningar» intog med hänsyn till de egentliga fängelserna, var till en början, såsom vi antydt, ganska sväfvande. Fästningsfängelserna stodo under befäl af kommendanter, hvilka lydde under krigskollegium; läns-fängelserna lydde under konungens befallningshafvande, och fängelset i Karlskrona, vanligen benämndt »ankarsmedjan», stod så väl som där-varande arbetskompanier under förvaltningen af sjöärendena. Styrelsens verksamhet var således i själfva verket begränsad till »arbetsinrättningarna», då det omtalade »öfverinseendet» öfver fängelserna föga mer betydde än rätt att bese dem och att om dem erhålla de upplysningar, som kunde synas behöfliga.
Man förstår knappast denna anordning utan att besinna, dels att de försvarslösas antal vid denna tid var större än de för brott dömdas, stundom, såsom styrelsen i sin berättelse för 1840—1841 upplyser, ända till omkring 60 % emot 40 % dels ock att det icke var fängelsernas utan korrektionsanstalternas upprättande och fullföljd, som var hufvudmålet för 1825 års fortsättning af 1798 års reformarbete.
Men desto lättare må man ock inse, hurusom denna styrelsens ställning måste blifva ohållbar, i samma stund den på dessa anstalter grundade reformen visade sig misslyckad.
»Betraktade såsom förbättringsanstalter motsvara arbets- och korrek-tionsinrättningarna lika litet som fästningsfängelserna deras syftemål; och då någon därifrån utgår med allvarliga föresatser och ett stadgadt uppsåt att genom ett bättre och rättsenligare förhållande återvinna medmänniskors välvilja, måste sådant snarare tillskrifvas hans egen förtjänst än de tillfällen därtill, som blifvit honom beredda.» Så lyder den dom, styrelsen själf i sin årsberättelse till konungen för år 1837 öfver »korrektionshemliglietens» tillämpning i vårt land afkunnade. Allmänhetens gick, såsom förut nämnts, i samma riktning men kläddes vanligen i starkare ord. Det måste ju för styrelsen vara en ohållbar ställning att finna sin verksamhet inskränkt till försök att leda ett antal »förbättringsanstalter», af hvilka man själf kände sig ingenting hafva att hoppas, under det att andra, mindre omfattande uppgifter, hvilka kunde synas styrelsen möjliga att nå, genom begränsningen af hennes befogenhet, äfven de, gjordes för henne oupphinneliga.
