Sida 495
IX.
I det föregående anmärktes, att den seger, enrumssystemet vid riksdagen 1840—41 tillkämpade sig, icke var fullständig. Den var af beskaffenhet att både kunna och böra fullföljas, sedan den då gällande strafflagstiftningen blifvit ändrad och erfarenheterna inom landet beträffande cellsystemets verkningar hunnit stadga sig.
Med ingången af år 1865 tillämpades i riket den under föregående året utfärdade, på moderna grunder byggda strafflag, under förarbetena hvarå mer än ett halft sekel hunnit gå till ända; däruti var dödsstraffet för några få fall samt fängelse vid vatten och bröd såsom för-vandlingsstraff bibehållna men kroppsstraffen i öfrigt ersatta med frihetsstraff. Härmed hade man ock ökat möjligheten att på grund af erfarenheter inom landet befästa sin uppfattning af cellsystemet och gränserna för dess användning. Att dessa erfarenheter artat sig tillfredsställande, intygades ju ock af 1873 års ofvan omförmälda författning, enär i annat fall väl icke ifrågasatts att i enrumsfängelse behandla äfven personer, hvilkas strafftid öfverstege två år. Men då för dessa brott bestämts en celltid af högst tolf månader, således hälften kortare än den tid, som på grund af 1857 års lag kunde i cell aftjänas, är det svårt att i sagda författning se någon verklig fullföljd af cellsystemet. Det var, såsom ofvan erinrats, heller icke någon sådan, som därmed afsågs; det var en tillämpning i viss mån af det irländska progressivsystemet man med sagda ordning ville bringa till stånd.
Men år 1880 hemställde riksdagen, på förslag af dåvarande chefen för rikets fångvård, generaldirektören (t. F. Almguist, det K. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och under hvilka villkor tiden för straffarbetes fullgörande i cell kunde utsträckas. Denna straffarts företräde framför andra vore tydlig därutinnan, att blott genom afsondring från andra fångar den dömdes försämring under strafftiden kunde förekom-mas; och ehuru man vid tiden för strafflagens utarbetande hade begränsat strafftid i cell till högst två år, hade anledningarna härtill numera förlorat sin betydelse, enär dels cellbehandlingen, i stället för att, såsom tidigare skett, alldeles isolera fången, numera afsåge blott att al-skilja honom från dåliga inflytelser, dels ock cellantalet i riket fullt motsvarade behofvet. Då nu erfarenheten visat, att fånge kunde utan men till vare sig kropp eller själ undergå enrumsstraff för längre tid än två år, därest besök af lärare eller andra lämpliga personer samt
