Sida 410
VII.
De första tio åren af den nya styrelsens verksamhet hade lämnat ett hufvudsakligen negativt resultat: man hade funnit omöjligheten af att åstadkomma en verklig fångvård med bibehållande af det gamla gemensamhetsfängelset, om man än utrustade detta med flera eller färre af det nya cellsystemets icke väggfasta hjälpmedel. Man förstod numera, att fångarnes isolering var en för fängelsereformen så väsentlig hufvud-sak, att densamma icke kunde lämnas ur räkningen, därest man annars önskade vinna de frukter, hvilka människokärleken och samhällsintresset tillsammans utpekade såsom så synnerligen eftersträfvansvärda och nödvändiga.
Lagkommittéen — kommerserådet Zenius, expeditionssekreteraren Richert och advokatfiskalen Staaff — hade under tiden, i enlighet med Kungl. Maj:ts befallning, utarbetat förslag till allmän kriminallag. I motiven till dess straffbalks andra kapitel uttalar sig kommittéen emot användandet af kroppsstraff och skamstraff; den finner straffets ändamål vara »att varna och förbättra», och i öfverensstämmelse härmed söker den bereda största möjliga utrymme åt frihetsstraffen. Men den har af den gångna tidens erfarenheter bringats att lämna därhän sina i förslaget af år 1815 nedlagda åsikter om lämpligheten af där förordade straff- och korrektionshus. Sedan den delat frihetsstraffen i tvenne slag, straffarbete och fängelse, indelar den det förra i fem grader, hvilka sinsemellan skiljas icke genom gradernas olika straffintensitet utan genom deras extensitet, deras olika tidslängd; straffen ådömas därför heller icke till utstående å mera eller mindre svåra straffanstalter, såsom t. ex. arbetshus, tukthus, fästning, utan förekomma i lagen blott två benämningar: »allmän straffinrättning» och »allmänt fängelse», i hvilka förstnämnda straffarbete och i hvilket sistnämnda fängelsestraff skola verkställas, utan att dock bestämdt utsäges, att de båda beteckningarna skola afse sinsemellan skilda anstalter. Det heter blott, att fängelsefånge ej må sättas tillsammans med den, som till straffarbete dömd är. Huru straffinrättningen skall vara konstruerad vill kommittéen icke i detalj inlåta sig på; men den föreslår sådana föreskrifter, som under alla förhållanden ansetts böra blifva gällande. En af dem innehåller, att särskildt sofrum skall för hvarje fånge anordnas.
»På grund», heter det, »af den erfarenhet, man vunnit vid straffinrättningar så väl i Europa som i Amerika, anser kommittéen iakt-
