Sida 37
II.
Främst i det led af reformatorer, hvilkas verksamhet bildar länkarna i svenska fångvårdens utvecklingsarbete, står Gustaf II Adolf.
Såsom farfadern i det bär ofvan berörda 1541 års plakat såg han brottslighetens och lösdrifveriets bufvudsakliga grund i en försummad vård om eller uppfostran af föräldralösa eller i öfrigt åt sig själfva öfverlämnade barn. I 32:a punkten af 1619 års stadga för städernas administration bestämde han därför, att för afskaffande af det tiggeri, som mången af barndomen vandes till, skulle vid första lägenhet i hvarje stad upprättas ett barnhus, »dit de, som gå på gatorna och tigga», kunde inhäfvas och blifva uppehållna, till dess de någon tjänst göra kunde, då de skulle antvardas handtverksmän, som behöfde och begärde dem. För att motverka jämväl de äldres tiggeri bestämdes vidare i 33:e punkten, att ej heller någon bettlare längre skulle lidas i staden för portarna att ligga än åtta dagar, hvarför, när någon för fattigdom eller någon annan infallande olyckas skull vore kristligt folks hjälp värd, skulle han af kyrkoherden taga bevis om sitt hemvist och »hvad nöd honom tränger» samt efter tillstånd af borgmästare och råd liafva lof att söka hjälp för kyrkodörren eller eljest i åtta dagar. Men ingen borde tillstädjas att bettla, som å handen och lekamen så färdig vore, att han därmed kunde tjäna sitt bröd, med mindre han af vådeld eller annan sådan olycka störtats i armod. Hvar, som annorlunda eller längre än sålunda medgifvits, tiggde och blefve därmed beslagen, skulle straffas med åtta dagars fängelse och sedan förvisas.
Samma tankegång möter oss i den »Konstitution emot tiggare och tidstjufvar», som i mars 1624 utfärdades.1 »Efter vi», heter det däruti, »dageligen förmärke det skadeliga och fördärfliga tiggeriet fast mer och mer tager öfverhanden i alla provinser, oss och kronan underkastade, och därhos besinne, att så framt däremot i tid icke påfinnes någon bot, då skall landet blifva innan kort tid uppfylldt med lättingar och mycket onyttigt och skadligt parti; därför sådant i tid att förekomma, så ock att hålla ungdomen till arbete ifrån lättjan, till ära och dygd ifrån last och blygsel, hafvandes därjämte ett kristligt medlidande med dem, Gud hafver täckts med stor sjukdom och svaghet besöka», så förordnade han, att för hvart landskap skulle i städerna upprättas hospital, dit fattiga och orkeslösa af si stberörda slaget skulle föras, samt att Vadstena klostret skulle anordnas till hospital för de »förlammade Rytter och Knechter,
1 Thyselius, Handl, rörande svenska kyrkans och läroverkens hist., Örebro, 1839, I, 43. — Dahlberg, Bidrag till svenska fattiglagstiftningens hist., Uppsala 1893, finner lämpligare att benämna ifrågavarande författning 1624 års hospitalsordning. Han förbiser därvid, att den utgör jämväl en barn- och tukthusordning, för så vidt ju äfven dessa anstalter däraf omfattas.
