Sida 101
II.
väl med skäl kan sägas, att de i grunden äro oföränderliga, huru än tiderna växla.
Vi hafva sett, att vid grundandet af anstalten människovänliga planer verkligen gjorde sig gällande och att man med densamma förknippade förhoppningar om de intagna fångarnes förbättring. En enda blick på den brokiga samling, som här blifvit i något antal gemensamma logement sammanföst, måste ju dock öfvertyga oss om omöjligheten af någon verklig fångvård i detta fängelse; det äger alla anspråk att få, äfven det, innefattas under det förut omnämnda namn af »helvetets förgårdar», med hvilket likartade förbättringsanstalter i andra länder af en mera vaken tid blefvo benämnda. Det kunde säkerligen icke finnas något bättre sätt för människokärleken att med hänsyn till dessa ingripa, än att söka sä snart som möjligt utförhjälpa de olyckliga, som där blifvit intagna. Såsom vi hafva sett, föregick magistraten själf i detta afseende med godt exempel genom att i allmänhet afkorta de ditdömdas strafftid; afsikten att spara pä utgifterna för deras underhåll, som likväl oftast blott afsåg deras i ordets egentliga bemärkelse nödtorftiga kost, torde härvid icke varit utan all inverkan. Stundom visar sig dock ett tydligt filantropiskt intresse i själfva rättens dom: i ett utslag 1670 förklaras om den ene af två män, som dömas till tukthuset, att »där han sig väl ställer, skall man draga omsorg, att han kan blifva med tiden försörjd». Icke blott för lösdrifveri insatta utan äfven för brott dömda frigifvas, om någon vill åtaga sig dem. En kvinna, som efter utståndet tuktlms-straff förbjudits staden men dit ätervändt och å nyo i tukthuset intagits, satt därstädes från den 15 september 1670 till den 13 juni 1671, då vaktmästaren Sven Jönsson »kaverade» för henne och tog henne i tjänst. En annan kvinna, som för stöld »från matfader» ådömts ett års arbete, frigafs efter sju månader, »efter hon kom i tjänst och fick den, som kaverade för henne, att hon ej skulle mer så göra». Ej sällan är det fader, moder eller husbonde, som kaverar. Doktor Wattrangs tjänare dömes den 23 maj 1672 för stöld och för det han förlupit tjänsten att arbeta, »tills han sig bättrar och herren beder för honom»: detta senare inträffade redan fyra dagar därefter, och han blef då verkligen ock frigifven.
Beträffande slutligen förhållandet mellan de manliga och de kvinnliga fångarnes antal, meddela vi här en för ifrågavarande tid uppgjord statistik, med hvilken registret afslutas:
»Inkombne fångar uthi efterfölgiande åhren:
A:o 1669 .... 32 manfålck, 25 kvinnfålck. Summa 57 fångar. A:o 1670 .... 46 » 31 » » 77 » A:o 1671 .... 34 » 19 »- » 53 » A:o 1672 .... 33 » 16 » » 49 » A:o 1673 .... 69 » 43 » » 112 » till d. 5 febr. 1674 9 » 6 » » 15 »
223 manfålck, 140 kvinnfålck. Summa 363 fångar».1
1 I en mantalsrulla i dokumentsboken i kammararkivet, s. 714, 715, finner man helt andra siffror uppgifna. För följande år skulle fångarnes antal vara detta:
1669 ..............r ! • 2 110. kvinnf. 75. Summa 186.
1670 ...........» 198! > 208. » 406.
Källa: Project Runeberg ·