Sida 103
II.
där själf förtjäna och intet förr begära att utslippa än han för skri fningen fullgjort hafver; alltså hafven I, gode herrar och män, till att göra den anstalten och förordningen, det denne Lars Fisck sin utgifna förskrifning på tukthuset efterlefver och sig därsammastädes med sitt arbete födan förtjänar, intill dess han fullgjort, hvartill han sig hafver förskrifvit.» Bonden Nils Olofsson från Västerbotten ditsändes på andra skäl. Han dömes nämligen 1688 af Svea hofrätt att »under starkt arbetes tvång i tukthuset samt troligit undervisande af prästerskapet», söka bringas ifrån »dess villfarande och fördömliga meningar om den kristliga tron». Af k. brefvet den 6 januari 1689 finner man, att sedan samme man nu »på bättre tankar om Gud och dess rätta kännedom kommit, men blifvit mycket svag till sin kroppshälsa och uti denna kölden blott och nakot sitter, skall han förses med varmare rum och bättre underhåll, till dess man ytterligare får skönja hans allvar och beständighet uti den gjorda bekännelsen och vår kristliga läras öfning».
För bettlande dömes förre soldaten Klådra 1687 till tukthuset, där han »slafvar i bojor och järn, såsom han en ogärningsman vore», enligt sin till Karl XI ingifna klagoskrift, ändock han, som mistat sin högra hand vid Wolgast och deltagit i många fälttåg, blott sökt anropa andras barmhärtighet för sin hustrus och sina barns uppehälle. För röfveri lif-dömda gardeskarlarne Knut Näsevis, Jonas Blanck, Johan Vesting, Jöran Berg och trumslagar Erik Svart benådas däremot 1684 med, de tre förstnämnda fyra år, Berg tre och Svart sex år i tukthuset, där de slås i halsjärn »med kors och klocka öfver hufvudet», hållas till att köra orenlighet med skottkärran eller till att annat groft och tungt arbete förrätta samt hållas om nätterna i förvar därsammastädes.
Notarialremisserna bland tukthusböckernas verifikationer likasom ock andra uti sagda böcker förekommande uppgifter återgifva för öfriga åren alldeles enahanda bild af tukthuspersonalen, som den vi ur nu anförda handlingar framställt. Vid inträdet i fängelset mötes fången af tukthussmeden, som påslår honom eller henne black, järnked eller till och med järnkrona, för hvilket sitt arbete denne sedermera vanligen hvart halfår ingifver specificerad räkning. Af dessa räkningar inhämtar man, att blackar och andra fängsel »slogos af» fången icke blott då afrättningen förestod, utan äfven hvarje gång han eller hon utfördes ur fängelset för att inställas för domstol. I smeden Jonas Svenssons räkning den 5 juli 1682 för arbete, »gjordt till kronans smedjegård på barnhuset», finner man honom debitera 8 öre för af- och lika mycket för påslående af blacken å »Borgmästaren», »Magistern» och »Advokaten» samt 8 öre för blackens afslående å »konan, som fördes på landet och skulle brännas». Smeden Forsman debiterar jämväl 8 öre för det han den 5 februari 1681 slog af Beata Månsdotter blacken efter hon skulle på hofrätten; 8 öre den 7 i samma månad för det han slog den på henne igen och 16 öre dagen därpå därför att han, »efter hon skulle till hofrätten igen», måste å nyo af- och påslå densamma. Dylika af- och påslåen den förekomma ofta. I en dylik räkning 1692 debiteras 4 öre för det smeden »slagit järnkrantzen af Anna Hansdotter», hvilket visar, att äfven kvinnor behängdes med detta svåra fängsel. Stundom synes blacken hafva användts såsom disciplinstraff; den 13 april 1681 slogs den på gossen Johan
Källa: Project Runeberg ·