Sida 116
III.
ett par år förvärfvat sig sådan färdighet däri, att han ansågs jämngod med en gesäll i yrket. Annan förplägning än åt de öfriga fångarne bestods honom dock icke,1 och hvarje natt tillbragte han inspärrad i sitt >. fånghål». Att emottaga besök hade från början förvägrats honom; undantag gjordes ej ens, då en hans broder begifvit sig till Stockholm och stod utanför fängelseporten för att få se honom och lämna honom någon gåfva. Annars tillätos fångarne att emottaga sådana; allmänheten rent af uppmanades att gifva dem allmosor för att såmedelst mildra deras nöd, och äfven Ulstadius fick vid många tillfällen mottaga bevis på andras medlidande och barmhärtighet. Han synes liafva någon tid framåt bott på gemensamt logement; hans lefnadstecknare uttrycker sin förundran öfver huru han kunnat alla dessa år i så stort trångmål förrätta sin bön och andakt utan att blifva förströdd, då han ju likväl måst hafva blifvit mycket anfäktad och hindrad genom sina gudlösa medfångars tvister, slagsmål, förbannelser och tygellösa väsen. Att han icke afvek från de öfvertvgelser, hvilka bragt honom i fängelse, synes däraf, att han under sin vistelse därstädes ingaf till konungen en skrift, däruti han straffade människorna i alla stånd för deras syndiga lefverne; man torde däraf kunna sluta, att han ej heller öfversåg med vaktbetjäningens och fångarnes ogudaktighet, samt att dessa i gengäld gjorde hvad de kunde för att hämnas hans tal. Åtminstone förefaller det, som skulle nägon särskild anledning hafva föranledt, att man en dag tog honom från arbetet i smedjan och ställde honom vid den djupa brunn, som fanns i smedjegården, med befallning att uppvinda och tömma ut dess vatten för att så få densamma rensad. Svårt angripen af de dåliga dunster, som uppstego ur den med mycken orenlighet bemängda brunnen, blef han vid detta arbete mycket nedsatt i hälsokraft; och hände sig så, att han vid ett tillfälle nedstörtade i brunnen, där en annan fånge då befann sig, utan att dock, såsom alla närvarande trodde, skada vare sig honom eller sig själf.
Af tungt arbete, flera sjukdomar och tilltagande ålder blef han till slut så kraftlös, att han ej mera kunde användas vid något af fängelsets arbeten. Härmed beröfvades honom ock möjligheten att, såsom dittills, skaffa sig någon tillökning i sin sparsamt tillmätta kost; han fick sig såsom bostad anvisad en trång cell med alnstjocka murar, men kronan bestod honom hvarken ljus eller ved. Hans lott tycktes blifva att, sedan han användt de tio riksdaler, han dittills kunnat sammanspara, så småningom frysa eller svälta ihjäl. Men en »ärlig man», som lärt känna honom, kom honom till hjälp och skaffade honom arbete, därmed han några år förvärfvade sig hvad hans nödtorft kräfde; och då han sedermera dels uppsöktes af gudfruktiga vänner — en preussisk student understödde honom under sex år med tillsammans 100 dir, och en svensk »bildhuggare» gaf honom en säng med sängtäcke och lakan — dels ock erhöll tillstånd att fritt gå ut och in i fängelset, kunde han alltjämt, om än stundom icke utan bekymmer, där uppehålla sig, till dess han den 6 okt. 1732 ändtligen afsomnade. Redan 1719 genom pardonsplakatet
1 Denna bestods honom gratis blott under första tiden af hans vistelse i fängelset. T mantalsrullan antecknas snart vid hans namn: »tiänar sig födan själf». Se tukthusboken 1695 o. f.
Källa: Project Runeberg ·