Sida 117
III.
vid Ulrika Eleonoras tronbestigning benådad, hade han dock vägrat att emottaga friheten, då man nekande besvarat hans fråga, om drottningen således erkänt, att han haft rätt; väl vidhöll man, att han detta oaktadt vore fri — men då han ingenting ägde och ej vid sin ålder kunde något företaga sig, medgaf man, att han skulle få fortfarande bo kvar i sitt lilla fängelserum, utan att dock vidare få ens kostpenningar af kronan. Sannolikt stod tillåtelsen för honom att fritt röra sig utanför fängelset i närmaste sammanhang med nämnda pardonsplakat.
Det är ingen anslående bild af fångbehandlingen i ett svenskt fängelse, som genom teckningen af denne beklagansvärde mans öden lämnas oss. Men den har sitt stora värde för oss, då vi ju genom den sättas i stånd att rätt noggrant följa förhållandena i fängelset. De skilda slagen af arbete, fångpersonalens uppförande, bevakningens hårda regemente, arbetstid och raster, besökandes allmosor och fångames rätt att tillgodogöra sig dem m. m. utgöra drag i taflan, hvilka sätta oss i stånd att tämligen objektivt uppfatta densamma.
Man skulle möjligen känna sig benägen att antaga någon mindre grad af trovärdighet hos en skildring, som förskrifver sig från en antagligen med hänsyn till fången mycket partisk källa. Men den styrkes icke desto mindre i mångt och mycket ej blott af tukthusräkenskaperna för denna tid utan äfven af förbud och varningar i den institution, som just under Ulstadii fängelsetid den 11 okt. 1714 af de för justitiens administrerande befullmäktigade kungl. råd utfärdades för vaktmästaren och vaktknektarne liksom ock för fångarne vid smedjegården och hvilken sedermera jämlikt Svea hofrätts bref den 3 nov. s. å. afsändes till landshöfdingarne för att tjäna till efterrättelse1 inom länshäktena i riket.
Sagda betjänte förständigades häri att icke allenast själfva föra ett nyktert och skickligt lefverne förutan bannande och olåt samt med beskedlig allvarsamhet fångarne handtera, icke visandes någon obefogad hårdhet mot somliga och hathet mot andra, utan ock ibland dem en god ordning och skick hålla, ingalunda tillåtandes, att af fångarne eller eljest månde föröfvas något svärmeri, dryckenskap och dobblande, eller något som ett oskickligt och så väl för fångarne som andra oanständigt lefverne förorsaka kunde. De borde däremot »på allt görligt sätt förmana och hålla dem till en sann gudsfruktan och i synnerhet tillse, att de fångar, som dag och tid är förelagd att bereda sig till döden, icke mäga kvarken förut eller samma dagar, som de skola gä ut till dödsstraffet, med starka drycker af vin, öl eller brännvin blifva öfverlastade».1 2
7 kJ f
1 Riksarkivet. Ang. Svea hofrätts bref, se Livijn, 1835 års berättelse, p. 100.
2 Föreskriften står i öfverensstämmelse med 1086 års kyrkoordnings 17 kap. 9 §, däruti prästerna åläggas att, då de följa fångar till döden, »gifva akt uppå att dem ieke gifves för mycket vin, så att de varda druckna och därigenom obekväma till att hafva botfärdiga tankar samt bedja Gud om en salig ändalykt och sin själs eviga välfärd». Samma ärende utgör föremål för k. brefvet till rikets hofrätter d. 3 nov. 1690, däruti å nyo förbjudes, att »dödsfångar vid exekutionen med alltför mycket vin eller andra starka drycker blifva besvärade ock försoffade», hvarjämte äfven skarprättarne varnas att icke öfverlasta sig, så att de icke förmå sina ämbeten därvid rätteligen förrätta. Ur Upplands landsbok år 1667 hafva vi hämtat följande anteckning: »Till vin och bröd,
Källa: Project Runeberg ·