Sida 119
III.
hörige och synnerlige vän begärt att få honom besöka, så må det så vida tillåtas, som predikanten eller andra vederbörande därtill först gifva deras samtycke.»
Vaktmästaren ålåg att utan försummelse frambära tangarnes sup-pliker vid äfventyr af exemplariskt straff; därjämte borde han hålla noga riktighet däröfver, att fångarne dagligen njöte bestådda fångpenningar utan att emot deras egen begäran påtvinga dem matvaror eller annat emot fångpenningarnas innehållande. Vidare förbjödos så väl andra be-tjänte som vaktmästaren och vakten att till deras enskilda tjänst få betjäna sig af någon fånge eller vaktkarl, liksom att efter eget godtycke och för någon egennyttighet handtera den ene fången hårdare än den andre. De skulle noga tillse, att de till fängelse på vatten och bröd dömda icke måtte ske någon försköning, men blefve någon af dessa under straffets utstående så sjuk, att han utan lifsfara intet skulle kunna uthärda, borde sådant vid äfventyr af allvarsam kroppsplikt bos vederbörande domare eller öfverståthållaren och slottskansliet utan dröjsmål anmälas och deras order inhämtas, huru med en sådan förhållas skulle. »De så kallade låspenningar, som fångarne under tiden gifvit, när de blifvit ifrån deras fängelse entledigade och på fri fot ställda»,1 förbjödos vaktmästaren och vaktknektarne på det strängaste vid förlust af deras tjänst att hädanefter själfva eller genom någon annan fordra eller på något sätt ringaste afgift begära, då fångarne inkommo uti eller lös-gåfvos ur fängelset.
Före hvarje månads slut ålåg vaktmästaren att i kungl. slottskansliet ingifva förteckning på smedjegårdens alla fångar med bifogad uppgift, af hvilken rätt de dömts och när de till fängelset inkommit.
Så väl vaktmästaren som karlarne togos i Kungl. Maj:ts hägn och beskydd mot all orätt och öfvervåld i ord och gärningar, så att om fånge eller annan för fånges skull fördristade sig dem vid visiteringar eller annan tjänsteförrättning hindra och motsätta eller med smädeord angripa samt hota, slå och stöta, då tillstaddes de sig försvara först utan slag och sedan, om nödvändigheten det ändtligen erfordrade och med godo intet kunde uträttas, med behörigt motvärn att styra de oroliga och dem till deras skyldighet förmå.
Efter denna instruktion för vaktbetjäningen följer det för fångarne afsedda reglementet, hvilket fyra gånger om året skulle för dem samt-
1 Uti instr. för general ge valdigern år 1683, punkten 14, stadgas, att > jämväl de, som i järnen slås, borde stockmästaren dess låspenningar betala»; hvadan synes, att >låspenningarna> utgjorde betalning eller sportel för den, som fastsmidde eller lös-tog fångarnes fängsel. Detta förhållande torde beträffande fängelserna tidigare hafva ändrats. Man finner af t. ex. tukthusräkenskaperna så tidigt som 1671, att afgiften för påslagna och afslagna blackar m. m. gäldas af tukthuset: »Muster Anders Ankarsmed förtjänt för nya blackar och oppåslagh dir 16.» Ar 1676 debiteras smedjegården för blackars och järns påslående med 13 dir 2 öre 16 rst. Ultimo dec. 1681 inger smeden D. Forsman till tukthuset sin räkning för blackars af- och påslående under året: »Jan. 14. Hans Kudsk, d. 8 febr. slog af honom och han kom till sin herre igen, 8 öre;
» 19. Jan Johansson, slog på honom.....................................8 »
» 24. » » slog af honom efter han skulle för Södermalms kämn.-
kammare.................................8 »
» » » » slog på honom.....................................8 »
o. s. v.»
Källa: Project Runeberg ·