Sida 132
III.
synnerligen väl hos vaktmästaren. Detta bevisas däraf, att då några bland fångarne började resa sig till motstånd, beljög Ölands-Jödde dem för vaktmästaren, som genast på Jöddes förslag lät kasta dem i »tornet». Då rätten frågade fångarne, hvarför de icke angåfvo sådant, svarades af alla, att »Oland*-Jödde undsagt dem lifoet», hvarför de icke tordes yppa det minsta. En gäng vid de hjärtslitande dödsropen springer ståthållarens skrifvare in i fängelset och befaller tystnad och stillhet: ingen, icke en gång offret, vågade pä tillfrågan yppa förhållandet med ropen. Då blef det tyst en tre veckor, men därefter börjades samma rysliga misshandling på nytt af den vilde, blodtörstige Ölands-Jödde. Hela hans lynne häntyder på det beryktade bärsärkaraseriet, ty en dylik mordlust kunde öfverkomma honom just som han satt och fredligt drack sitt öl.
Fångarne förde matknyten med sig, lagade, kokade, stekte och bakade själfva. Af förhöret vid rådhusrätten upplyses, att de fingo stjäla proviant från kronans förråd på slottet, en del behöllo de, en del sålde de till slottets ämbetsmän. För öfrigt togos mutor och drefs handel med fångarne från vaktmästaren upp till slottsskrifvaren. En dylik ämbetsman, ofvan nämde Börje Pehrsson, gaf mot två oxar en bonde lös, hvilken för dråp var dömd till döden och väntade på afrättningen. Han återvände tryggt till sin gård på Öland, bodde där och brukade den i två år, då den mördades änka angaf honom och han inforslades å nyo.1
Utom de af Ölands-Jödde ihjälslagna dogo flera af hunger, därför att de icke fingo ut sin veckopenning, och betalades denna icke för 1 å 2 veckor, så att fångarne ej hade efter utpressningen något att köpa sig mat för. Vaktmästaren, då han skulle betala dem, bedrog dem alltid, utan att de kunde klaga för någon. Detta bevittnades vid rätten. Desslikes berättades och upplystes äfven, att då några uthungrade fångar hade biträdt med skyfflingen af mjöl i slottsboden och de återkommo i fängelset, skakade de mjölstoftet af sina kläder och skor samt hopsamlade detta på golfvet och lagade till en liten deg, som de bakade på glöden i spiseln för att stilla sin hunger. Dessa dogo kort därpå af svält. En fånge från Mönsterås var fängslad till händer och fotter. Han hade en längre tid icke undfått af vaktmästaren sina fångpenningar, och själf hade han intet. Han tvingades af hunger att tillgripa ett af de ben de andra fångarne kastade till honom som till en hund, låg så och gnagde på benet samt dog om natten med benet i munnen.1
På slottet bodde denna tid, anmärker den författare, som ur glömda protokoll uppgräft denna fruktansvärda skildring, ståthållaren och lands-höfdingen, kommendanten, slottshauptmannen, slottsfogden jämte hela befälet för besättningen, proviantmästaren, slottspredikanten med flera; och dock kunde alla dessa grymheter och mord begås utan anmälan, utan undersökning af slottsmyndigheterna och länsstyrelsen, tills de efter ett helt års förlopp af en händelse upptäcktes och blefvo föremål för undersökning vid stadens rätt.
Öfverallt behöfver naturligtvis icke hafva tillgått lika häpnadsväckande som här. Men grunddragen i taflan torde nog i allmänhet
1 Sylvander, anf. st. ur Kalmar radhusrättsprot. 1645.
Källa: Project Runeberg ·